Elitloppshelg

2:a plats!
Och vi gjorde det näästan! Längesen det var så nära en vinst som det var idag. 
 
Linnson hade 100m tillägg och hade han diskat sig i det här loppet skulle vi behöva kvala om igen. Så tänkte först och främst ge honom ett snällt lopp som han inte skulle behöva galoppera i för att känna att han hänger med. 
Gjorde två värmningar, ändrade lite i utrustningen och för första gången i år galopperade han inte i defileringen. Så jag tänkte; det är fan bara att gasa! Så det gjorde vi. 
 
Lite seg var han första varvet och en galopp i galoppkurvan tog han. Men när vi väl började komma ikapp kändes det som att Linnson bara bestämt sig, han skulle förbi! Så han ökade ytterligare, jag styrde ut i tredje spår och vi rundade fältet. Utan att han var tveksam, rullig eller hetsig. Han bara fokuseradet, framåt. Tillslut hade vi bara en kvar att passera och det blev en riktig upploppsstrid mellan oss och Cassandra med hennes ponny. När vi gick i mål visste ingen av oss vem som vunnit, så tight var det! Men Linnson och jag har nu nio andraplatser tillsammans och flera av de är tagna med just målfoto inblandat, lillkillen har ju för kort nos så vi förlorar alltid på det haha! 
 
Men vi sprang nytt voltrekord och ponnyn visade upp den där motivationen som jag saknat i honom det senaste året. Så sjukt kul och nu såhär efterhand gör det inte så mycket att vi inte vann. Linnson visade att även han kan och det räcker gått och väl. Det här var exakt vad både han och jag behövde! ♥
 
500m kvar; 

ca 150m kvar (kolla efter den orange pricken mitt i bilden); 

Och så en nöjd kille efter loppet! 
 
Gjorde även sista resan med gammeltransporten idag.. Ska bli så skönt med nytt och eget! Men vi har åkt otroligt många mil med den här och vi har haft riktig tur som fått lånat den av Staffan under alla dessa år. 
Nu står nya släpet och väntar på Umesläp. Ska bli spännande att se! 
 
För jag är stark

Tankar direkt från huvudet, kl 04.26. Onsdag morgon. 24 maj. Elitloppsveckan. 


Jag mår faktiskt illa. Illa av en natt som åter igen inte gav någon söm. Av smärtan som nu igen bitit sig fast, skoningslös och hemsk. 
Det är sjukt att man ska få ha så ont. Idag, 2017. I Sverige. 
Att inte sjukhuset, efter över tio års kamp, inte ens överväger att hjälpa. 

Det är en sjuk tanke att det är såhär samhället vill att jag ska må, i resten av mitt liv. Vecka in, och vecka ut. 
Jag har inte ens fyllt 21 år, och tanken på att behöva leva med det här i tjugo, fyrtio kanske femtio år (om inte ännu mer) Är riktigt skrämmande. 

Jag kommer aldrig kunna bära den fina klänningen, snygga tightsen eller fina klackskorna. Jag kommer aldrig kunna galoppera över en åker eller bada i havet. Och jag kommer aldrig kunna skaffa mig en familj. Aldrig jobba med det jag vill och brinner för. Aldrig kunna planera saker långt i förväg. 

Men de säger att jag ska vara glad. För att min levnadsstandard uppfylls. Därför att jag kan gå i skolan ibland, jag kan träna ibland och jag kan umgås med vänner ibland. Jag har hobbys, jag har vänner. Jag har stallet. Jag ska må bra. Jag ska le, även om jag egentligen inte alltid vill.
För jag ska leva med smärtan. Med alla dessa hemska infektioner. Med ett ben som inte fungerar. Jag ska bara göra det, och gilla läget. ”För jag är stark” 

Jag la ridningen på hyllan just på grund av det här. Att köra går oftast bra, men knappt alls under de värsta dagarna, veckorna. Jag har försökt, otaliga gånger. 
Och det är så jävla tragiskt att det under senaste körturen inte var första och absolut inte sista gången jag gråter; av smärta, ilska och frustation samtidigt som jag gör något som jag absolut älskar, och egentligen mår så jävla bra av att göra.   

      Det är sjukt hur det egentligen får vara.. 



 

 Imorgon startar jag och Linnson på Bergsåker. På fredag börjar helgen vi alla längtat efter i snart ett års tid. Hotellet är bokat sedan ett halvår tillbaka. Tre dagar med fest, häst, trav och vänner. I helgen ska jag le, även om det kommer vara jobbigt. För Jag Är Stark