Matilda Persson

Behöver motivation till plugget

Hej från tjejen som har hundrafemtioelvs (typ så mycket, typ) stycken skoluppgifter att göra men ändå sitter i stallet och typ putsar på ett par gamla tömmarna istället för att göra tre engelskauppgifter och plugga ikapp annat som man lovat sig själv tidigare under dagen att få klart. Nä, någon pluggis kommer jag nog aldrig bli och det här med att ta övertid i stallet lär jag nog inte sluta med i första taget heller. Så himla mysigt där ute så det är liksom lätt att bli kvar. 
Men nu när vi har mycket uppgifter som ska göras klart innan lovet märks det lite extra hur mycket tid det verkligen tar i stallet. Plugga heltid och träna fyra hästar, shit börjar märka att jag har för få timmar på dygnet och denna vecka skulle jag egentligen behöva prioritera att stanna kvar längre på skolan istället för att åka hem och träna hästar. Men det lär ju ändå bli så att jag kör de där fyrbenta och drömmer mig bort till soliga travdagar istället för att skriva klart uppgifter.. 

Måste få till någon bra rutin. Har ni nå bra pluggtips? Jag vet ju själv att jag egentligen får mer gjort hemma än i skolan men det gäller ju liksom bara att samla kraft och komma igång i tid. 

Selfie med fint Snapchat filter 💁 

Hästuppdatering
Först och främst tack alla som skrivit sedan i fredags. Snällt av er. ♥ Här rullar det väll ändå på som vanligt ändå. Vad gäller de andra hästarna så har Linnson, Linna och LH sprungit intervaller i helgen och Greve har fått ut på långtur. Också lilla Bella vilar som vanligt, haha. Men tror jag hittat en medryttare till henne, så eventuellt kommer tanten få komma igång igen också. 
 
Om jag inte ångrar mig så tror jag både LH och Linnson ska få ut i bygdetravet nästa helg, bara för kul. Har lite beslutångest över hur jag ska göra men ska de ut så ska vi ta det bara som ett provlopp och är med på skoj och ser det som extra träning. Vi får väll se hur det blir.. Linna kommer jag avvakta ett tag till med innan det blir start. Hon tränar bra men känns som hon behöver lite mer tid innan vi startar. Ingen stress för hennes del. 
Liten och fin är hon i alla fall och hon är riktigt, riktigt härlig att köra. Känns som att man kör i ponnyfart när hon egentligen dundrar fram i 1.40 tempo efter småvägarna här hemma. Sjukt häftig känsla! Ska bli roligt att få följa denna dam på tävlingsbanan i framtiden.. 
 
Sov gott min gamle vän

Att säga hejdå är aldrig lätt och jag kommer nog aldrig bli bra på det. De här fyrbenta har ju dessutom en tendens till att bita sig fast lite extra hårt i härtat och säga hejdå är så otroligt smärtsamt i såna här stunder. Man tror man är förberedd men det är man verkligen inte. Även fast man vet att det inte finns något annat val. 

Hon var redan sex år fyllda det år jag föddes och sedan dess har hon oftast stått där utanför mitt sovrumsfönster, dag in och dag ut. År efter år. En värmande gnäggning har hörts varje morgon när man öppnat stalldörren och samma gnäggning hör hörts vid varje kvällsfodring och varje gång man gått förbi hagen. Det stora huvudet har borrats in vår famn otaliga gånger och det var med henne jag för första gången fick uppleva den där obeskrivliga känslan man kan känna när man får den där flåsande mulen tryckt mot sin kind. 

Hivi blev en av min farfars sista uppfödningar innan han själv gick bort, några år innan jag föddes. Hon blev väll aldrig riktigt någon stjärna till travhäst i sina dar, och kanske inte så mycket till ridhäst heller för den delen. Men några olika medryttare har hon haft och lite olika utflycker i sitt liv har hon fått upplevt. 
Men oavsett hur det varit så hon har alltid på något vis varit med. Alltid stått där och gnäggat på morgonen och alltid visat uppsattning över den där extra pratstunden.
Hon var den där man nästan tjöt av glädje över för att man på andra sidan av spiltväggen fick borsta på som liten, eller ge hundrafemtioåtta stycken äpplen åt som man hittat i farmors trädgård.Hon var den som gick där ute i hagen varje dag som man bara önskade att få sitta upp på som liten tjej. 

Men så idag var det dags att säga hejdå. Hon fick en sista påse med äpplen, en puss på kinden och ett allra sista hejdå. Tidigare idag fick gamla pärlan somna in, på samma ställe som hon föddes på för 27 år sedan.
Med en höft som krånglat och balansen som på bara några dagar blivit drastiskt sämre fanns det inte så mycket mer att göra. Hivi fick några underbara år på jorden och jag är så glad att jag trots att vi inte äger henne själv ha fått vuxit upp tillsammans med denna bestämda men oförglömliga dam, hon kommer vara så saknad så..