/ Mølleslettens Linna / trav /

Om inte hästsporten berör så vet jag väl inte vad

I december 2016 hittade jag min drömhäst på hästnet. Vilket resulterade i en toktur hela vägen till Norge och tillbaka (7,5 timmar enkel väg) över dagen bara för att träffa och provköra henne. Och ytterligare en resa till Fräjestad, på julveckan, för att hämta hem henne.. Helt övertygad om att jag köpt mig en kanonhäst. Mitt första kallblod och min allra första egna storhäst. Min egna lilla drömhäst, med stor vit bläs, tre vita ben och mörk päls. Precis som jag ville ha det. 
 
Enda anledningen till att jag köpte häst där och då var för att jag skulle ha en häst som jag kunde köra lopp med, och utvecklas som kusk. Men inte visste jag väl när jag tog hem henne att jag köpt mig en riktigt ånglok, som i över ett års tid nu roat sig med att försöka dra iväg med mig i såväl vagn som rullstol i det tempo hon själv gillar. Linna visade rätt snabbt att hon var en alldeles för het häst för att jag skulle kunna köra henne i tävlingssulkyn, men jag hade ju hittat min drömhäst och kunde inte sälja henne för det.
Jag har under året provat så himla många olika proffskuskar på denna tjej och alltid har de kommit tillbaka och bara ruskat på huvudet. En tjej med otrolig kapacitet, men alldeles för pigg för sitt eget bästa. Och flera gånger har jag fått frågan om det verkligen är jag som tränar den här tjejen och hur nu det skulle gå till (haha det undrar jag själv ibland med).  
 
Men fram tills att benet mitt amputerades hade jag faktiskt tränat henne helt själv, till skillnad från varmbloden som vi brukar turats om att köra (och som vi också äger tillsammans). Linna har varit mitt problembarn, min häst som jag tränat oavsett mående, infektioner eller smärta. Hon var den första jag satt i vagnen bakom efter amputationen. Jag har under den här tiden tillsammans sett henne utvecklas och växa, men jag har också sett henne galoppera bort sig otaliga gånger - men jag har aldrig tappat hoppet om henne. Hon har alltid varit min stjärna..
 
..Och så idag fick hon visa för alla andra vad hon går för. Visa den kapacitet hon visat i träningen. För idag på Bollnästravet, i hennes 32 start i livet, tog Linna sin första seger och det med bravur. Första gången hon startade i ett långlopp och hon tar ledningen från start och släppte den inte sen. Också vinner hon med hela fem längder. Jag är så galet stolt över min häst så jag finner inte ord! Även glad över att jag har en tvillingbror som hållt igång henne och de andra under min sjukhus tid, hade inte han gjort det hade varken LH eller Linna fått sina segrar. 
 
Jag kanske inte fick hem den häst jag tänkt mig hon skulle vara och jag kanske inte fick chansen att utveckla mina kunskaper som kusk. Men det är få hästar som haft så kul med och lärt mig så mycket av som hon gjort under ett års tid. Hon har fått mig att utvecklas som tränare, och jag har fått mig en ny bästa vän. En Linnson i fullformat. ♥
 
/ Om mig / Sjukhuset&Sjukdomen /

Måndag och ny vecka..

...och inte vilken vecka som helst! För denna vecka ska verkligen kropp och ork få prövas på rejält, men det ska samtidigt bli så kuul med allt som ska hända! Denna vecka händer det lite mer än vad jag är van vid sedan amputationen och jag börjar mer och mer anpassa mig in i vardagen igen. Bland annat så ska jag imorgon lite smått börja komma tillbaka till skolan igen, och på onsdag startar Linna på Bollnäs, fredag åker jag ner till Stockholm för att gå på Hästgalan (!!) och lördagmorgon tar jag tåget till Göteborg för att tillbringa resten av helgen där tillsammans med vänner på Gothenburg Horse Show. Däremellan ska resten av hästarna tränas och stall fixas. Denna vecka, på onsdag, är det även tre månader sedan benet amputerades, en månad sen jag kom hem från sjukhuset.
Jag är långt ifrån uppe i det tempo jag höll mig i förut men jag är på god väg. Och även om jag redan nu vet att helgen förmodligen kommer bli väldigt tuff, så vet jag också att jag (förhoppningsvis) kommer ha grymt kul. Så då är det helt enkelt värt det!  
 Foto: Therese Nilsson 
/ Ess Daffodil /

Fina lilla tvååringen

.. Fast lilla är nog att ta i. Jag tror faktiskt hon snart vuxit om de flesta i stallet, redan nu. Inte för att våra andra är så stora direkt, men denna donna kommer garanterat bli störst av våra små. 😉
Sen är hon rätt duktig på att göra sig bra på bild. Jag testat ta lite uppställningsbilder med henne här om dagen så att vi har något att titta tillbaka på om ett tag, hon skötte sig så bra även med det. Så grymt kul att se hur de växer och utvecklas när de är i den här åldern och jag kan bara inte låta bli att plocka fram kameran när det händer någor runt henne. Tänk vad kul när man kollar tillbaka på bilderna om något år och kan se tillbaka hur hon utvecklats och blommat ut. Vem vet, det kanske är en blivande stjärna som står där ute i hagen?