Inför Horse Show

Det som absolut ska hittas på mässan är någon varm tröja/väst till mig själv. Samt en hästalmarnacka. Haft en sådan förut men inte just i år - något jag saknat. Därför ska det införskaffas en sån i år igen. 
 
Annars har jag som vanligt lite smått och gått som jag ska gå och kolla på ifall det är något extra pris.. Man kan trots allt aldrig ha för mycket hästsaker! Eller hur? ;) 
Tror Hööks ska dit i år? I så fall har jag typ tre täcken jag vill ha med mig hem, haha! 
 
Ska du till Frends Arena något i helgen? 

Sova är bra när kroppen mår skit

Blev en dag hemma idag. Fick sova och vila ut. Något som verkade göra susen för infektionen som börjat repa sig lite. Har inte alls lika ont idag och fick sova ut alla timmar jag missat. 
Gjort både gårdagens och dagens fotouppgift och hoppas jag får godkänt även om jag inte var där idag. Men det märker vi imorgon.. 
Snön som så fint lagt sig i helgen är borta. Istället är det regnväder och lerigt ute igen vilket resulterade i att jag blev asfin efter dagen försök till fotografering utomhus. #desägsattleraskavarabraförhyn

Start på fredag!

 Satt och kollade på startlistor och hittade plötsligt Adventures namn i startlistan. Flög upp ur soffan och blev helt till mig. Fatta vilken överraskning! Måsta höra av mig till Linda på en gång för att verkligen höra att det var sant, haha! 
 
Så på fredag tänker jag ta en plats i hästbussen och åka ner till Solvalla med "min" goa Adventure. Tränare och uppfödaren själv, Linda Hedström som kör. Blir Adventures första start och ska bli såå himla spännande. Långlopp och autostart, ett lopp för treåriga ston. Håll tummarna nu! 
 

Ponnypäls när den är som bäst

Linnson går runt och tror han är ett vildruss från Lojsta Hed. Utan täcke och med vinterpäls som växt sig lika lång som magen blivit rund. Att han startade för drygt en månad sedan syns inte längre. Istället smälter han in väldigt bra med de där tre stona som gått och bara blivit rund om magen. Ibland funderar man ju om det ligger ett föl där i magen eller inte med tanke på hur magarna växer.. 

Stryker ett sträck över denna dag

Det kändes som små knivar, eller sprutor trycktes rakt genom låret och under foten. Så ofantligt ont. Jävla ben och jävla infekton. La mig i soffan trots att enda anledningen till att jag lämnat skolan var för att vi skulle fotografera inför en uppgift som ska vara klar imorgon. 
Tog någon tablett och somnade i soffan. Sov några timmar och vaknade med lite mindre smärta men sämre humör. Försökt fixa tre jävla bilder som ska vara fotade, redigerade och utskriven imorgon men ingenting fungerar. Svart ute, dåligt ljus inne. Lampan jag riggade upp gick sönder och det gör alldeles för ont att krypa upp och ner för trappan för att få med mig saker upp till den enda vita väggen som finns i huset. 
 
Började grina, slängde sönder andra lampan jag hittade och la mig i soffan igen. Hur mycket jag än kommer försöka få till tre bilder tills imorgon kommer jag ändå inte få någon bra kritik. Känns så värdelöst. 
Vill bara hoppa av skolan och ligga i sängen resten av livet i protest mot att livet inte vill som jag vill. 
Till råga på allt har Linnsons vattenkopp i stallet fått fnatt och gjort en basäng i Linnsons och Bellas box. Så måste mocka ut båda boxarna innan hästarna ska in. Klockan är snart åtta och har inte ens kommit ut ännu. Mina ponnysar lär vara lika glad på mig som jag är på livet när de får komma in från spöregnet två timmar senare än vanligt.  

Någon uppskattar snön i alla fall

Min infektion gör svinont. Så blev ingen körning idag, tyvärr. Men tog mig ut till hästhagen för att fota och prata lite med dem i alla fall. Knappt varit i hagen på flera månader, har ju varit så lerigt så inte tagit mig ut till hagen. Men nu när det frysit på blev det lite enklare. 
 
De har även sedan en vecka tillbaka flyttat ner till vinterhagen. Kakan älskar att det är så platt, perfekt för hennes ben. Hon är även otroligt pratglad nu för tiden. Nog för att hon alltid vill vara nära men nu är hon verkligen extrem. Ska vara nära, undersöka och gosa. Tejen verkar trivas toppen i nya hagen! 
Linnson bjöd såklart in till bus när jag var där. Självklart måste han visa upp hagen och göra av med all energi. Kakan hängde på och utmanade de nya skorna lite extra. Som jag sagt förut - Kakan älskar snön! 
Inte bästa kvaliten på bilderna men datorn hittar inte kameran (liksom vafaan?!)så fick bara över bilderna till iPhoto = RAW filerna blev JPG och bilderna gick inte göra något åt. Men aja, busbilder som busbilder. 

I väntan på att resa hem





Suttit på stationen i timmar och väntat på att få åka hem. Var för mycket folk på stan så orkade inte åka runt där, haha. Blev lite gatuforografering istället. 

Min infektion är även tillbaka. Men jag är så less på den så jag inte ens tänker klaga. 

Fotomässan 2014

Idag har jag fått uppleva fotomässan för första gången i mitt liv. Var betydligt mycket större än vad jag trodde och så sjukt mycket folk (för att inte tala om saker ((DET FANNS ALLT!)). Köpte äntligen en adapter till kameran så nu får jag systemkamera bilderna direkt i telefonen. Hur bra?! 
Perfekt som nu när jag inte har datorn med mig men vill kunna leverera bilder till bloggen.

Annars har jag kollat på bilder, dreglat över kameror, träffat folk och ja. Stockholm levererar som vanligt. Nu ska jag sova på hotell, tihi! 




Klasseresa till Stockholm

Tåget går 07.01 från Hudiksvalls station så börjar bli dags att dra sig iväg mot staaden. Fotomässan - here i come! 
Blir tre timmar tåg enkel resa - adda mattttii på snapchat och va social :) 

Det här med amputation

En amputation är något jag väntat på i flera år nu. Men i försök att berätta har jag bara blivit dum förklarad, av de utbildade som inte kan sätta sig in i ett liv med daglig smärta. För i textboken finns alla rätt.

På första sjukhuset, där jag varit i alla år som sjuk, där vi testat allt och där de slutligen inte har några fler idéer. Där fick jag ett klart nej. För sådant där har man testat en gång i Sverige för 40 år sedan utan goda resultat. Att jag har flera sidor på nätet där personer berättar att de faktiskt mår bättre efter en amputation är inget de ens lyssnar på. Är det inte en läkarstudie så är det inte sant. Och skulle det vara sant skulle det inte vara rätt för här kan vi minsann allt.

Jag började på ett nytt sjukhus. Redan första mötet sa jag till de som knappt verkade fatta vad som var felet på mig att jag ville amputera. Jag fick inte ett nej, men att man måste kolla upp det lite mer. Det kändes bra , och några månader senare var jag tillbaka. Läkaren i sig verkade ha läst på lite mer om vad CRPS är. Och ingreppet jag nu skulle göra var att kolla funktionen i benet samt röntga. Men det gör för ont, ja det är faktiskt helt omöjligt att göra i vaket tillstånd. Så jag fick sövas. Jag minns så väl när jag dagen innan ställde mig på vågen och gjorde resterande hälsosaker man bör ha koll på innan man sövs. Hur sköterskan reagerade när hon såg mitt ben och utbrast ”Men oj ja, såklart du vill amputera. Det där benet har du ingen användning för”. Det kändes så jäkla bra.

Jag sövdes dagen därpå. Under narkosen konstaterades att mitt högra ben var ca 10 cm kortare än det andra. Det gick inte räta ut helt åt något håll, därför var det svårt att få till bra röntgenbilder på hur det ser ut.
Men det var tydligen inte tillräckligt. För efteråt fick jag ett samtal med läkarna som fick mig att bryta ihop totalt. Jag har aldrig, varken innan eller efter, grinat så mycket av förtvivlan som då. 

För det jag fick höra var att ingen amputation skulle kunna göras. Minns varenda ord läkaren sa. Hur ont det gjorde i hela mig.
Man kan säga som så att jag var, eller är, enligt de där läkarna "för dålig för att kunna bli frisk". Ungefär. För skulle jag amputeras måste jag tillåta att någon rör vid mitt ben. Att duscha. Och allt sådant som bara är omöjligt.
Minns hur jag verkligen inte såg någon annan utväg än att försvinna. Hur allt hopp bara försvann och jag aldrig mer ville se dagsljuset igen.
Mitt liv var över. 

Några dagar efter fick jag faktiskt klarhet att jag kom in på folkhögskolan. Och där sitter jag just nu. Och jag trivs faktiskt bra här, å jag har ju överlevt hela sommaren och mått bättre än någonsin. För första gången kan jag nu använda skolan som att glömma bort alla andra problem i livet. Annars har skolan alltid varit prioriterad som sist pga allt annat. Har satsat 100% på hästarna hela sommaren och nu 90% plugg och resterande till hästarna.
Men sjukhuset har det varit helt tyst ifrån sedan i våras. Men jag ska till en ny avdelning, tids nog. Jag hoppas på snart.
För jag vill börja mitt nya liv nu.

Hur benet ser ut (spegelvänd bild):                         Och hur jag vill att det ska se ut: 
Jag har pratat med folk från USA och UK, läst doktorrapporter med både för och nackdelar med att amputera. Snälla jag är inte helt crazy, jag fattar att det finns risker. Jag är bara beredd att ta riskerna för att kunna leva normalt. 
 
Tack för mig och hoppas ni förstår lite bättre nu. Detta är ett tidsinställt inlägg och blir även dagens första och enda inlägg.

A day at school

Fick en kommentar om vad jag går för "linje" i skolan. Jag pluggar fotografi på Forsa Folkhögskola. Något jag gör istället för gymnasium (ska egentligen pluggat sista året på gymnasium nu).
Det är en ettårig utbildning. Finns en distans linje där man bara träffas någon gång om året också den här linjen som är heltid och lite till där vi under ett år ska lära oss allt som har runt foto att göra. 
 
Vad vi gör om dagar? Fotar bilder (både analogt och digitalt), redigerar, är i studion, skriver ut bilder, redigerar lite mer, blir irriterad i mörkerrummet och/eller lyssnar på någon föreläsning, bild diskussion, fotohistoria eller genomgång. 
Blandad klass med olika åldrar, ursprung och intressen. Men vi har superkul ihop. På fredag drar vi även till Stockholm på fotomässa över helgen. Woho! 
 
Nästa vecka har vi "Hell week". Inte fått veta vad vi ska göra men vi antar att det kommer bli tufft.. 
 

Läget i stallet, med hästarna och den eviga vintervilan

Hur kan tiden gå så sakta?Linnson körs endast på helgerna nu för tiden. Träningen har alltså gått ner rejält. Men ska det va vintervila så ska det va vintervila! Oavsett hur tråkigt det är.. Börjat roa mig med att köra igång Bella under de senate veckorna istället. Men eftersom jag inte är hemma för ens vid halv fem på eftermiddagen och inte har tillgång till några lampor så blir det oftast bara körpass på helgerna för henne med. När vi kommer igång mer seriöst ska hon få börja köras på veckorna också - men så länge det bara är igångkörning duger det på helgerna för henne också. 
 
Kakan då? Skulle sätta henne för vagn för 19 dagar sedan men har fortfarande inte kommit dit. Dels för att hovslagaren fortfarnde inte har kommit ut (han kommer idag så kan inte skylla på det längre uhu) och dels för att jag gruvar mig så sjuuukt mycket. Men annars är det bra med henne. Hon springer in och ut ur hagen och lever loppan. Hon har nu vilat över ett år och jag ser ingen större skillnad på benen i hagen. Hon har sina sämre och bättre dagar. Men hon älskar det kalla vädret (förutom när det är riktigt kallt eller regnar, haha). Väntar bara på att snön ska komma. Då lovar jag bild på en riktigt glad tjej! 
 
Annars är det Adventure som jag endast också bara hinner med på helgerna. Men hon bor ju hos Linda och blir körd, riden och motionerad oavsett om jag är där eller ej. Så det är ju lite skönt. 
 
Men för att sammanfatta allt kort är mina eftermiddagar efter skolan dötråkiga. Mocka och pyssla om russen, visst superkul men aaah jag saknar att köra varje dag! Vad gör man annars? Kollar på tv?? 
Nej. Mitt sociala liv har helt blivit stallet. Är det inte hemma så är det hos Linda. Ska överleva de här månaderna i skolan också så får mina heldagar i stallet bli detsamma igen sen.
Men först så blir det även två helger i Stockholm. Så lär bara bli en gång kört på två veckor framöver. Det här suuger! 
Ingen häst som ska köras så finns inget intressant att skriva om = kass uppdatering och tråkig blogg. 
 
Bara fem veckor kvar tills jullov. Bara fem veckor kvar tills det blir stall på heltid. 
 

Det måste hända något nu

Det enda jag kan tänka på nu för tiden är en ny början. Det känns som att det är nu det är dags för en förändring. Jag har kontaktat flera olika personer runt om i världen med min kassa engelska i ett hopp om ett svar. Jag har skrivit en lista med ord jag inte kan säga när det väl gäller. Orden kommer förmodligen aldrig visas upp för någon läkare heller. Men det känns bättre om de i alla fall finns nerskriva någon stans. Som ett bevis på att jag inners inne har rätt – oavsett vad de säger.
För just nu vill jag bara åka och skrika på dem. På alla de som aldrig lyssnat. Säga allt jag inte vågat säga under dessa år. Berättat läget. Lägga fram korten på bordet. Säga att det inte fungerar längre.
Berätta att det är nu det gäller.

Vet redan vilken person som ska få ta hand om vilken häst. Hur jag ska lägga upp träningsupplägget för dem. Vad jag ska skriva och vad jag ska berätta. Jubla åt framtiden.
Vet exakt vad jag ska göra efteråt, hur lång tid det kommer ta innan jag är tillbaka. Ja, hur otroligt underbart Matildas nya liv kommer vara.
Jag vet hur jag kommer le när jag vaknar. Och hur ingen smärta någonsin kommer kunna ta mig ner igen.

Det känns som jag aldrig varit såhär borta förut. Vilsen och försvunnen. Men innerst inne vet jag att detta bara är ännu en fas i livet. Såhär har jag mått flera gånger förut.
Men jag är rastlös. Stampat på samma ställe i allt för många år. Något måste hända. Något måste hända nu.
Jag sover inte på nätterna, än mindre än vanligt. Bara ligger och vrider mig medan tankarna gnager.
Det gör ont.
Det måste hända något nu.

 
 

Små bra saker

Små saker som får dig att le. Det finns så mycket små saker, eller händelser, i vardagen som kan göra mig glad. Utan att jag egentligen vet varför? 
Eftermiddagens lycka var att hitta tre bra blogginlägg. Tre inlägg på tre olika bloggar som faktiskt var läsvärda, inspirerande och genomtänkta. 
 
 
Ibland behövs ytterst små saker för att livet ska kännas lite, lite enklare. Lite, lite roligare. 

En Linnson klassiker

När Linnson har lite för mycket energi finns det en favoritlek - låt oss kalla det för ostkroken. Fungerar bra både i träning, tävling och i hagen! 
 Från tre till sex år. Fungerar såklart lika bra då som nu! 

Gårdagen

Efter att mina russ här hemma var kör tillbringades gårdagen hos Therese på Mellanbyns Stuteri. Körde en riktigt pigg Russe tillsammans med Therese som red ett finfint sto. Första gången jag körde Russe och fick en liten överraskning över hur pigg och härlig han var att köra. Är han lika nästa helg när de ska ut i KM på Hagmyren lär det bli kul för Therese! ;) 
Jag själv kommer tyvärr inte vara med på KM'et  i år då jag är i Stockholm med klassen. :( Men har erbjudit Therese att låna min hjälmkamera - så kan jag checka loppet senare haha! 
 
Fick även hälsa på några fler småttingar på gården. Både föl, hundvalpar och kattungar. Man skulle ju kunna ta hem en av varje, tihi. 
 

Fredagsfavoriter

Bella gäspar alltid när man tar av tränset efter ett träningspass, oavsett om hon haft bett i munnen eller ej.
Så fort vi ställer oss på stallgången måste hon gäspa. Sötnosen. 
Här är två favoritbilder från 2012. Tiden går fort när man har kul! 
Visa fler inlägg