Fotomässan 2014

Idag har jag fått uppleva fotomässan för första gången i mitt liv. Var betydligt mycket större än vad jag trodde och så sjukt mycket folk (för att inte tala om saker ((DET FANNS ALLT!)). Köpte äntligen en adapter till kameran så nu får jag systemkamera bilderna direkt i telefonen. Hur bra?! 
Perfekt som nu när jag inte har datorn med mig men vill kunna leverera bilder till bloggen.

Annars har jag kollat på bilder, dreglat över kameror, träffat folk och ja. Stockholm levererar som vanligt. Nu ska jag sova på hotell, tihi! 




Klasseresa till Stockholm

Tåget går 07.01 från Hudiksvalls station så börjar bli dags att dra sig iväg mot staaden. Fotomässan - here i come! 
Blir tre timmar tåg enkel resa - adda mattttii på snapchat och va social :) 

Det här med amputation

En amputation är något jag väntat på i flera år nu. Men i försök att berätta har jag bara blivit dum förklarad, av de utbildade som inte kan sätta sig in i ett liv med daglig smärta. För i textboken finns alla rätt.

På första sjukhuset, där jag varit i alla år som sjuk, där vi testat allt och där de slutligen inte har några fler idéer. Där fick jag ett klart nej. För sådant där har man testat en gång i Sverige för 40 år sedan utan goda resultat. Att jag har flera sidor på nätet där personer berättar att de faktiskt mår bättre efter en amputation är inget de ens lyssnar på. Är det inte en läkarstudie så är det inte sant. Och skulle det vara sant skulle det inte vara rätt för här kan vi minsann allt.

Jag började på ett nytt sjukhus. Redan första mötet sa jag till de som knappt verkade fatta vad som var felet på mig att jag ville amputera. Jag fick inte ett nej, men att man måste kolla upp det lite mer. Det kändes bra , och några månader senare var jag tillbaka. Läkaren i sig verkade ha läst på lite mer om vad CRPS är. Och ingreppet jag nu skulle göra var att kolla funktionen i benet samt röntga. Men det gör för ont, ja det är faktiskt helt omöjligt att göra i vaket tillstånd. Så jag fick sövas. Jag minns så väl när jag dagen innan ställde mig på vågen och gjorde resterande hälsosaker man bör ha koll på innan man sövs. Hur sköterskan reagerade när hon såg mitt ben och utbrast ”Men oj ja, såklart du vill amputera. Det där benet har du ingen användning för”. Det kändes så jäkla bra.

Jag sövdes dagen därpå. Under narkosen konstaterades att mitt högra ben var ca 10 cm kortare än det andra. Det gick inte räta ut helt åt något håll, därför var det svårt att få till bra röntgenbilder på hur det ser ut.
Men det var tydligen inte tillräckligt. För efteråt fick jag ett samtal med läkarna som fick mig att bryta ihop totalt. Jag har aldrig, varken innan eller efter, grinat så mycket av förtvivlan som då. 

För det jag fick höra var att ingen amputation skulle kunna göras. Minns varenda ord läkaren sa. Hur ont det gjorde i hela mig.
Man kan säga som så att jag var, eller är, enligt de där läkarna "för dålig för att kunna bli frisk". Ungefär. För skulle jag amputeras måste jag tillåta att någon rör vid mitt ben. Att duscha. Och allt sådant som bara är omöjligt.
Minns hur jag verkligen inte såg någon annan utväg än att försvinna. Hur allt hopp bara försvann och jag aldrig mer ville se dagsljuset igen.
Mitt liv var över. 

Några dagar efter fick jag faktiskt klarhet att jag kom in på folkhögskolan. Och där sitter jag just nu. Och jag trivs faktiskt bra här, å jag har ju överlevt hela sommaren och mått bättre än någonsin. För första gången kan jag nu använda skolan som att glömma bort alla andra problem i livet. Annars har skolan alltid varit prioriterad som sist pga allt annat. Har satsat 100% på hästarna hela sommaren och nu 90% plugg och resterande till hästarna.
Men sjukhuset har det varit helt tyst ifrån sedan i våras. Men jag ska till en ny avdelning, tids nog. Jag hoppas på snart.
För jag vill börja mitt nya liv nu.

Hur benet ser ut (spegelvänd bild):                         Och hur jag vill att det ska se ut: 
Jag har pratat med folk från USA och UK, läst doktorrapporter med både för och nackdelar med att amputera. Snälla jag är inte helt crazy, jag fattar att det finns risker. Jag är bara beredd att ta riskerna för att kunna leva normalt. 
 
Tack för mig och hoppas ni förstår lite bättre nu. Detta är ett tidsinställt inlägg och blir även dagens första och enda inlägg.

A day at school

Fick en kommentar om vad jag går för "linje" i skolan. Jag pluggar fotografi på Forsa Folkhögskola. Något jag gör istället för gymnasium (ska egentligen pluggat sista året på gymnasium nu).
Det är en ettårig utbildning. Finns en distans linje där man bara träffas någon gång om året också den här linjen som är heltid och lite till där vi under ett år ska lära oss allt som har runt foto att göra. 
 
Vad vi gör om dagar? Fotar bilder (både analogt och digitalt), redigerar, är i studion, skriver ut bilder, redigerar lite mer, blir irriterad i mörkerrummet och/eller lyssnar på någon föreläsning, bild diskussion, fotohistoria eller genomgång. 
Blandad klass med olika åldrar, ursprung och intressen. Men vi har superkul ihop. På fredag drar vi även till Stockholm på fotomässa över helgen. Woho! 
 
Nästa vecka har vi "Hell week". Inte fått veta vad vi ska göra men vi antar att det kommer bli tufft.. 
 

Läget i stallet, med hästarna och den eviga vintervilan

Hur kan tiden gå så sakta?Linnson körs endast på helgerna nu för tiden. Träningen har alltså gått ner rejält. Men ska det va vintervila så ska det va vintervila! Oavsett hur tråkigt det är.. Börjat roa mig med att köra igång Bella under de senate veckorna istället. Men eftersom jag inte är hemma för ens vid halv fem på eftermiddagen och inte har tillgång till några lampor så blir det oftast bara körpass på helgerna för henne med. När vi kommer igång mer seriöst ska hon få börja köras på veckorna också - men så länge det bara är igångkörning duger det på helgerna för henne också. 
 
Kakan då? Skulle sätta henne för vagn för 19 dagar sedan men har fortfarande inte kommit dit. Dels för att hovslagaren fortfarnde inte har kommit ut (han kommer idag så kan inte skylla på det längre uhu) och dels för att jag gruvar mig så sjuuukt mycket. Men annars är det bra med henne. Hon springer in och ut ur hagen och lever loppan. Hon har nu vilat över ett år och jag ser ingen större skillnad på benen i hagen. Hon har sina sämre och bättre dagar. Men hon älskar det kalla vädret (förutom när det är riktigt kallt eller regnar, haha). Väntar bara på att snön ska komma. Då lovar jag bild på en riktigt glad tjej! 
 
Annars är det Adventure som jag endast också bara hinner med på helgerna. Men hon bor ju hos Linda och blir körd, riden och motionerad oavsett om jag är där eller ej. Så det är ju lite skönt. 
 
Men för att sammanfatta allt kort är mina eftermiddagar efter skolan dötråkiga. Mocka och pyssla om russen, visst superkul men aaah jag saknar att köra varje dag! Vad gör man annars? Kollar på tv?? 
Nej. Mitt sociala liv har helt blivit stallet. Är det inte hemma så är det hos Linda. Ska överleva de här månaderna i skolan också så får mina heldagar i stallet bli detsamma igen sen.
Men först så blir det även två helger i Stockholm. Så lär bara bli en gång kört på två veckor framöver. Det här suuger! 
Ingen häst som ska köras så finns inget intressant att skriva om = kass uppdatering och tråkig blogg. 
 
Bara fem veckor kvar tills jullov. Bara fem veckor kvar tills det blir stall på heltid. 
 

Det måste hända något nu

Det enda jag kan tänka på nu för tiden är en ny början. Det känns som att det är nu det är dags för en förändring. Jag har kontaktat flera olika personer runt om i världen med min kassa engelska i ett hopp om ett svar. Jag har skrivit en lista med ord jag inte kan säga när det väl gäller. Orden kommer förmodligen aldrig visas upp för någon läkare heller. Men det känns bättre om de i alla fall finns nerskriva någon stans. Som ett bevis på att jag inners inne har rätt – oavsett vad de säger.
För just nu vill jag bara åka och skrika på dem. På alla de som aldrig lyssnat. Säga allt jag inte vågat säga under dessa år. Berättat läget. Lägga fram korten på bordet. Säga att det inte fungerar längre.
Berätta att det är nu det gäller.

Vet redan vilken person som ska få ta hand om vilken häst. Hur jag ska lägga upp träningsupplägget för dem. Vad jag ska skriva och vad jag ska berätta. Jubla åt framtiden.
Vet exakt vad jag ska göra efteråt, hur lång tid det kommer ta innan jag är tillbaka. Ja, hur otroligt underbart Matildas nya liv kommer vara.
Jag vet hur jag kommer le när jag vaknar. Och hur ingen smärta någonsin kommer kunna ta mig ner igen.

Det känns som jag aldrig varit såhär borta förut. Vilsen och försvunnen. Men innerst inne vet jag att detta bara är ännu en fas i livet. Såhär har jag mått flera gånger förut.
Men jag är rastlös. Stampat på samma ställe i allt för många år. Något måste hända. Något måste hända nu.
Jag sover inte på nätterna, än mindre än vanligt. Bara ligger och vrider mig medan tankarna gnager.
Det gör ont.
Det måste hända något nu.

 
 

Små bra saker

Små saker som får dig att le. Det finns så mycket små saker, eller händelser, i vardagen som kan göra mig glad. Utan att jag egentligen vet varför? 
Eftermiddagens lycka var att hitta tre bra blogginlägg. Tre inlägg på tre olika bloggar som faktiskt var läsvärda, inspirerande och genomtänkta. 
 
 
Ibland behövs ytterst små saker för att livet ska kännas lite, lite enklare. Lite, lite roligare. 

En Linnson klassiker

När Linnson har lite för mycket energi finns det en favoritlek - låt oss kalla det för ostkroken. Fungerar bra både i träning, tävling och i hagen! 
 Från tre till sex år. Fungerar såklart lika bra då som nu! 

Gårdagen

Efter att mina russ här hemma var kör tillbringades gårdagen hos Therese på Mellanbyns Stuteri. Körde en riktigt pigg Russe tillsammans med Therese som red ett finfint sto. Första gången jag körde Russe och fick en liten överraskning över hur pigg och härlig han var att köra. Är han lika nästa helg när de ska ut i KM på Hagmyren lär det bli kul för Therese! ;) 
Jag själv kommer tyvärr inte vara med på KM'et  i år då jag är i Stockholm med klassen. :( Men har erbjudit Therese att låna min hjälmkamera - så kan jag checka loppet senare haha! 
 
Fick även hälsa på några fler småttingar på gården. Både föl, hundvalpar och kattungar. Man skulle ju kunna ta hem en av varje, tihi. 
 

Fredagsfavoriter

Bella gäspar alltid när man tar av tränset efter ett träningspass, oavsett om hon haft bett i munnen eller ej.
Så fort vi ställer oss på stallgången måste hon gäspa. Sötnosen. 
Här är två favoritbilder från 2012. Tiden går fort när man har kul! 

iPhone 6

Min iPhone 6 är nu äntligen hemma (fick den i 18 års present för några månader sen) och äntligen äntligen har jag en mobil med fungerande touch.
Snapchap och allt annat social skit - här kommer jaaag! 
(inte min bild) Min lilla iPhone 4 är ju ingenting jämfört med denna. Shit vad stoor 6an är! 

Det här med att ha ordning och reda

Efter några dagar utan sömn blev det en dag hemma. Skulle inte orka skolan så kände det var lika bra att stanna hemma. Tar igen det imorgon! 
Istället har jag idag fått sovit lite extra och nu har jag gett mig in på evighetsarbetet att försöka sortera bilder. Efter att mitt iPhoto krashade i våras har jag inte orkat sortera alla tusentals bilder men kände det var dags nu. Har typ 6 dubbleter av vissa bilder och alla ligger huller om buller? 75000 bilder och inte EN ENDA sparade på en extern hårdisk. Dör min dator dör jag. Shit. 
Hittat bilder från när jag tog ponnytrav licensen, första ponnyloppen, första sommaren med Linnson, olika semestrar, tiotusen olika travdagar, högstadiet. Allt möjligt. Såå kul! 

Grey´s Anatomy

Ibland önskar jag livet var som en tv-serie. Då hade jag varit botad av helhäftiga doktorer. Eller så hade jag varit den galna patienten som sågar av sitt eget ben på sjukhuset när han hittar en motorsåg på akuten..
Well, i vilket fall som helst. Jag är överglad för att Grey´s Anatomy börjat sändas varje onsdag igen. Det är onsdag idag? Wooh! Soffkväll, ofc. 
"Doctors give patients a number of thing. We give them medicine, we give them advice and, most of the time, we give them our undivided attention. But, by far, the hardest thing you can give a patient is the truth. The truth is hard. The truth is awkward and very often the truth hurts. I mean, people think they want the truth. But do they really?
 
 

Ni har väll inte missat?

Linda och Ida laddar upp inför Stockholm Tunnel Run. Men inte ska de springa - de ska köra rullstol! Tjejerna har tränat i några veckor nu och jag tycker det är superkul att sitta och läsa allt de får hitta på. Liksom småsaker man inte tänker på när man går men sen blir så uppenbart när man använder rullstol istället för ben. 
Tjejerna känner jag sedan tidigare från RG läger och jag tycker deras ide är superkul! Därför får de en länk till deras finfina blogg. Kolla in! 
 Lycka till tjejer! 

Jag älskar att få brev

Två gulliga brev på en och samma vecka. Bara jag som tycker det är superkul att öppna brev? Alltid lika spännande, haha! Inte så ofta man får något så blir lite extra kuul! (..när det inte är en räkning) 
 
 
 

Hästarna från mitt perspektiv

När jag tog denna bild satt jag som vanligt i rullstolen och vinklade kameran uppåt. JA, testa sätt dig på en stol bredvid en häst på ca 1.70 så förstår du vad jag menar. Hästarna blir verkligen "lite" större från denna vinkel. Haha! 
Visa fler inlägg