Du vet, det vanliga deppinlägget efter sjukhusbesöket
Egentligen. Varför ens försöka? Varför ens lyssna? Det kvittar ändå hur mycket jag klagar, vad jag skriver och vad som sägs. Det kvittar om jag skriker ut mina åsikter eller om jag bara glor i marken. Vad än jag gör blir det aldrig rätt. De kommer aldrig lyssna, aldrig förstå. 
 
Jag vet inte hur många gånger jag varit på sjukhuset och efteråt kommer hem och skriver ett klago, eller så kallat "depp" inlägg. Men ja. Allt blir så uppenbart. Jag lär mig aldrig hantera det. Jag kan må toppen, men när jag väl kommer in på sjukhuset är det som att byta liv. Allt som jag annars undviker  kommer framför mig och stallet går inte längre fly ut till. Jag måste prata, gång på gång gå igenom allt som hänt, allt som inte fungerat. Gång på gång bertätta om allt, förklara. Berätta. 
Jag är dålig på att prata, oftast. Mamma kan mina åsikter och har i alla år alltid varit med och fyllt i mina meningar när mina ord inte längre räcker till. Idag ville jag verkligen förklara, själv. Jag berättade om folket från USA, som jag pratat med. Om deras behandling. Om hon som fått amputera. Och visst, sjukhuset lyssnar. De gör de både här hemma på Hudiksvalls sjukhus och speciallisterna i Stockholm. Men de förstår inte. De följer bara sitt vanliga, läkarstudier och egna erfarenheter. De vågar inte lyssna, vågar inte förstå sig på patienten. Mig. Jag är bara en tonåring med egen åsikt. Varför ska de lyssna på mig? 
 
Enligt dem är deras studier mer pålitlig än patienterna jag pratat med i  USA. Enligt dem kan man inte amputera ett friskt ben (jag har bara inte kunnat använda eller röra vid mitt ben på 7 år, får panikattacker av vatten och har mitt ben satt mot magen, men aja det är väll friskt ändå trots all jävla smärta och skit). Fast man kan i Sverige operera bort brösten för att stödja en vän, förstöra fejset med botox och inplant (ja jag stör mig på den logiken). 
Även fast de inte säger det rätt ut så vet jag att de menar att om jag nu tackat nej till deras behandling så är det därför vi inte kommer någon vart. Därför kan jag inte heller klaga på hur allt är. "Jag valde det själv". Jo, jag valde att inte fortsätta KBT behandlignen eftersom jag inte klarar av att röra mitt ben, utsätta mig för smärta eller vatten. Jag skulle inte klara av att vara instängd på sjukhus varje vecka. Jag skulle inte klara det. 
 
Jag är så kluven. Klart jag vill bli friskt. Men ärligt. Om ingen behandling fungerar, om jag efter övergrepp och felbehandling, ofungerande ingrep och krossat hopp gång på gång ändå inte fungerat har jag kommit tillbaka till sjukhuset. Gått med på deras ord, litat på deras erfarenhet. Men hur ska jag kunna klara av att bli frisk när de säger att allt hänger på mig? När de säger att jag kan bli frisk bara jag verkligen vill. Jag tål smärta, jag tål mycket. Men jag kan inte göra det de ber mig om, det är bara för mycket. Allt är för mycket. "Du har säkert 50-60 år kvar att leva, då känns det bättre att ha två ben istället för ett". Haha, nej. Jag bryr mig inte om jag är enbent eller tvåbent. Bara jag har användning av det. Jag är lycklig, jag mår bra. Jag ses som borskämd, får hitta på massa kul och har underbara vänner. Jag är lycklig, jag mår bra. Men ska jag behöva leva så som det är nu orkar jag inte 50-60 år till. Möjligtvis 5-6 år. Jag älskar mitt liv men vill inte leva såhär. Mitt liv är perfekt men ändå så jävla hemskt. Hur säger man till någon att man inte orkar mer? Hur fortsätter man ett liv man älskar men samtidigt så mycket fruktar? 
 
Dagens sjukhusbesök slutade som vanligt med att jag satt med blicken fäst i marken, med att som högst rycka på axlarna för att svara på vad de hade att säga. Undvika ögonkontakt, inte prata. Inte lyssna. Inte tänka. Allt för att inte tårarna ska börja rinna. Allt för att de inte ska se mig svag. 
 
Tova skriver - Tillridning av ungponnysarna
Låter min vän Tova skriva ett inlägg här då det är hon som rider mina småttingar och därför förklarar hon bättre hur allt går till under utbildningen av russen. 
Idag red jag Linnson på åkern och det gick så jäkla bra! Han var framåt, lyhörd och lyssnade på på allt. L har börjat göra stora framsteg när det gäller att balansera upp sig själv när man rider, förut tryckte han gärna ut rumpan lite. Idag behövde han endast påminnas en gång om att inte försöka smita undan, sen gick han klockrent! Vi körde igenom ett intensivpass med tempoväxlingar, volter, serpentiner, påbörjan till skänkelvikning (han flyttar för höger men vill inte alls för vänster, det är tydligen tråkigt) och sen red vi även tempoväxlingar i traven. Och just att kunna reglera tempo i traven är ett mäktigt genombrott! Han vill helst springa när han vill och vart han vill, men att han nu glatt travar i det tempot jag ber om och i vilken riktning jag vill är fantastiskt. Börjar gå framåt för den lille bråkstaken, skritt/trav grunderna börjar äntligen fastna och han börjar tycka ridningen är kul. Woho!
Båda bilderna är frin i somras.
                   Linnson, valack 5 år                                                           Kakan, sto 4 år
                                                           
Red Kakan för andra gången idag, hade ärligt talat inte stora förväntningar på henne då hon inte verkade förstå vad som hände förra gången. Så idag tog vi allt extra varsamt och försökte få henne att tycka om ridningen och förstå vad vi vill med grunderna (skänklarna, vikthjälper samt tygeltagen). Måste säga att det gick förvånansvärt bra idag, hon stannade visserligen fem gånger och funderade lite men gick sedan framåt för lätt tryck med skänkeln. Till skillnad från Linnson så reds Kakan mest raka vägar lite dit hon ville just för att hitta framåtbjudingen. Vi fokuserade på att hon skulle lyssna när det gällde start och stopp och jag kände mest efter hur bärig hon är. Hon fick testa trava några meter på hemvägen då hon hade piggnat till och där kände jag direkt att hon pendlar något annorlunda med häger fram. Vet inte om hon behövde det för att hitta bärighet och balans för efter några steg gick hon bättre. Dock måste man hjälpa henne att orka bära sig då hon inte hittat egen bärighet än, men superduktig var hon idag!
/ Tova 
Hur ska jag överleva det här?
Varit utan kamera i 5 dagar nu. 5 dagar kvar tills jag kan använda den igen. Herregud. Hur ska jag klara det här? Har Alltid med mig systemkameran annars. Jag känner mig tom. Typ som när man är utan mobil. 
Har alltid med mig kameran ju, fan till och med när jag är inlagd. Nu kan jag inte ens fota till bloggen, eller allt jag gör. Eller ha med den på travet. Åååh vad irriterande. Tycker syster kan komma hem från Spanien med min kamera. 
Ja jag har foto abstinens. /beroende