/ Sjukhuset&Sjukdomen /

Du vet, det vanliga deppinlägget efter sjukhusbesöket

Egentligen. Varför ens försöka? Varför ens lyssna? Det kvittar ändå hur mycket jag klagar, vad jag skriver och vad som sägs. Det kvittar om jag skriker ut mina åsikter eller om jag bara glor i marken. Vad än jag gör blir det aldrig rätt. De kommer aldrig lyssna, aldrig förstå. 
 
Jag vet inte hur många gånger jag varit på sjukhuset och efteråt kommer hem och skriver ett klago, eller så kallat "depp" inlägg. Men ja. Allt blir så uppenbart. Jag lär mig aldrig hantera det. Jag kan må toppen, men när jag väl kommer in på sjukhuset är det som att byta liv. Allt som jag annars undviker  kommer framför mig och stallet går inte längre fly ut till. Jag måste prata, gång på gång gå igenom allt som hänt, allt som inte fungerat. Gång på gång bertätta om allt, förklara. Berätta. 
Jag är dålig på att prata, oftast. Mamma kan mina åsikter och har i alla år alltid varit med och fyllt i mina meningar när mina ord inte längre räcker till. Idag ville jag verkligen förklara, själv. Jag berättade om folket från USA, som jag pratat med. Om deras behandling. Om hon som fått amputera. Och visst, sjukhuset lyssnar. De gör de både här hemma på Hudiksvalls sjukhus och speciallisterna i Stockholm. Men de förstår inte. De följer bara sitt vanliga, läkarstudier och egna erfarenheter. De vågar inte lyssna, vågar inte förstå sig på patienten. Mig. Jag är bara en tonåring med egen åsikt. Varför ska de lyssna på mig? 
 
Enligt dem är deras studier mer pålitlig än patienterna jag pratat med i  USA. Enligt dem kan man inte amputera ett friskt ben (jag har bara inte kunnat använda eller röra vid mitt ben på 7 år, får panikattacker av vatten och har mitt ben satt mot magen, men aja det är väll friskt ändå trots all jävla smärta och skit). Fast man kan i Sverige operera bort brösten för att stödja en vän, förstöra fejset med botox och inplant (ja jag stör mig på den logiken). 
Även fast de inte säger det rätt ut så vet jag att de menar att om jag nu tackat nej till deras behandling så är det därför vi inte kommer någon vart. Därför kan jag inte heller klaga på hur allt är. "Jag valde det själv". Jo, jag valde att inte fortsätta KBT behandlignen eftersom jag inte klarar av att röra mitt ben, utsätta mig för smärta eller vatten. Jag skulle inte klara av att vara instängd på sjukhus varje vecka. Jag skulle inte klara det. 
 
Jag är så kluven. Klart jag vill bli friskt. Men ärligt. Om ingen behandling fungerar, om jag efter övergrepp och felbehandling, ofungerande ingrep och krossat hopp gång på gång ändå inte fungerat har jag kommit tillbaka till sjukhuset. Gått med på deras ord, litat på deras erfarenhet. Men hur ska jag kunna klara av att bli frisk när de säger att allt hänger på mig? När de säger att jag kan bli frisk bara jag verkligen vill. Jag tål smärta, jag tål mycket. Men jag kan inte göra det de ber mig om, det är bara för mycket. Allt är för mycket. "Du har säkert 50-60 år kvar att leva, då känns det bättre att ha två ben istället för ett". Haha, nej. Jag bryr mig inte om jag är enbent eller tvåbent. Bara jag har användning av det. Jag är lycklig, jag mår bra. Jag ses som borskämd, får hitta på massa kul och har underbara vänner. Jag är lycklig, jag mår bra. Men ska jag behöva leva så som det är nu orkar jag inte 50-60 år till. Möjligtvis 5-6 år. Jag älskar mitt liv men vill inte leva såhär. Mitt liv är perfekt men ändå så jävla hemskt. Hur säger man till någon att man inte orkar mer? Hur fortsätter man ett liv man älskar men samtidigt så mycket fruktar? 
 
Dagens sjukhusbesök slutade som vanligt med att jag satt med blicken fäst i marken, med att som högst rycka på axlarna för att svara på vad de hade att säga. Undvika ögonkontakt, inte prata. Inte lyssna. Inte tänka. Allt för att inte tårarna ska börja rinna. Allt för att de inte ska se mig svag. 
 
alltid ensam / deppshit / depression / förstörd / kroniskt smärta / självskada / tonårsliv / trasig / varförpublikerarjagsådanthär / övergrepp på sjukhuset
#1 / / Emma:

Fantastiska Matilda. Jag hoppas att en dag att de lyssnar och gör som du vill. Jag kommer bära oranget för dig och alla andra i din situation.

#2 / / MATILDA O.:

Kämpa på starka du! En dag kommer det att lösa sig precis så som du vill, ibland tar saker lite längre tid bara.. Kramar

#3 / / Monika:

Det smärtar mig så otroligt mycket att de inte orkar ta till sig hur du känner och mår. De har ju ingen hjälp att ge dig, bara be dig att utsätta dig för oerhörd smärta (och i min ögon tortyr).

Tycker att du är helt otroligt stark som kämpar på som du gör. Fortsätt med det så hoppas vi på att det löser sig till slut, på ett sätt som du själv vill.

#4 / / Anna:

Massor styrkekramar till dig, starka du!
Du vet att du har mig bara ett meddelande bort om du vill snacka eller så.<3

#5 / / Melina Jäderblom:

Åh du är bara så... Fantastiks, kan inte ens komma på ord. Du är så stark<3

#6 / / Anneli:

Jag blir ledsen i ögat när jag läste det här. Förstår inte varför de inte lyssnar på dig! Men du är otroligt stark som ändå kämpar på! *kram*

#7 / / Anonym:

Du är stark! <3
Finns det inga möjligheter att du skulle kunna ta dig utomlands och få t.ex. amputera om det är det du vill?

Svar: Jo självklart kan jag göra det. Dock får jag betala allt själv och försäkrningen räknas inte. Så om något skulle gå fel finns det inget som kan betala eller hjälpa till såå..
Skogsrusset - Matilda Persson

#8 / / En till med crps :

Hej,
Jag också crps.
Jag känner samma sak om de du skriver .
Har ingen av mina ben mot magen .
Men mina åsikter är detsamma du.
Om du bara kämpar och envis sägs de till mig med , och jag kommer bli frisk om jag bara bestämmer mig för de så kommer de gå.
Ändå blir jag sämre :(
Varje gång jag pratar med sjuk vård och dem i Stockholm .
Känns jag mig precis lika dan som du.
Ibland slutar jag lyssna för jag har så ont och förstår detta samtal just då eller andra gånger man kommer ändå ingen vart med.

Svaret är de mig de fel på tydligen
Jag är inte tillräcklig envis eller ja exakt de du skriver.

Vänliga hälsningar
En till med crps

#9 / / Sanna:

Hej!
Stå på dig! Har du bett om en second opinion? Dvs att få träffa en annan läkare? Känns som det hade varit bra för dig att få komma till ett större sjukhus ex karolinska eller sahlgrenska, där de kanske har mer erfarenhet av CRPS? Har du haft det såhär i sju år och har testat allt så borde amputation verkligen diskuteras. Du får väl dra fram lite egna studier.. ;) exempelvis http://www.oandp.org/jpo/library/2007_03_091.asp

Kämpa på!

Svar: Tack så mycket för länken, ska läsa vidare om det där!
Skogsrusset - Matilda Persson

#10 / / Camilla Blomberg:

Jag har kikat in på din blogg tidigare, och du på min. Måste nu bara skriva hur väl jag känner igen den där känslan du beskriver även fast vi inte alls har samma sjukdom. Men den där vanmakten och frustrationen känner jag igen. Att ha en enorm vilja att bli bra, men läkare som tvivlar. Att vilja leva, men inte så här. Du är inte ensam. Jag hejar på dig! Du ÄR stark.