Det är faktiskt nästan oslagbart
I helgen har jag varit på Hudikkalaset, en festival vi har här där jag bor. Jag har varit där båda dagara, men jag har också varit iväg på v75 i Bollnäs, tränat mina egna hästar, varit iväg på fotojobb och hållt igen som vilken jäkla människa som helst. Och jag tror inte det går beskriva känslan efter helgen på ett vis så att andra som inte varit med om det själv förstår. För det här är första gången på 5 år som jag klarat av att vara med på det här. Hela helgen.  
 
Det kan verka hur löjligt som helst. Men i alla år som den här helgen har varit har jag varit dåligt, haft infektion och ont. I fjol tillbringade jag kvällen på akuten när en av mina favoritartister uppträdde, och i så såå många år har jag varit den som suttit på sidan av och sett alla vänner hoppa och studsa av glädje medan man själv stått vid staketet och väntat på skjutsen hem innan ens de bra banden börjat spela. För att man har haft för ont.. 
Jag minns jag skrev på bloggen vid ett tidigare år, att man inte kunde känna sig mer ensam än så. Och jag vet att jag så många gånger sagt att jag en dag ska vara med. Och i år, i år blev mitt år. 
Det känns som världens töntigaste sak att bli glad över. Men alltså J A ! Jag fick vara frisk. Jag fick tillbringa helgen med helt fantastiska människor, både på kalaset, på travet och ute hos hästarna utan att behöva säga tack och hejdå innan det ens har börjat. 
När Engmans spelade sista låten för kvällen hade jag lika gärna kunnat böla. Så bra kändes det, bara av att få vara med till slutet och fan få uppleva helgen alla alltid pratat så gott om. 
 
Så tack alla som gjort helgen så bra. Tack Hudikkalaset för att ni är grym, till ett blött och regnigt Bollnästravet, till fantastiska vänner och till kroppen som för en gångs skull lät mig ha kul och må bra när jag så väl behövde det. Tack. 
 
 
Montéträning med Linnson

Idag fick Linnson resta på monté igen med lite blandat resultat. Alva som fick hoppa upp i sadeln igen, hon har ridit honom några gånger tidigare och han har alltid skött sig med henne. Men idag var det som han kom på att han bara måste testa.
Vi var inne på banan och han skötte sig överraskande bra från början, inte en endaste galopp och hängde på Alvas Ronaldo som jag körde med som sällskap. Sträckte ut benen fint, travade bra och framförallt var det ingen galopp. Men efter typ 1100m, alltså vid utgången av banan, blev det tvärstopp och hon fick honom verkligen inte framåt. Sådär har han gjort förut, både med vagn och ryttare så det var ju inte direkt första gången men fortfarande otroligt irriterade.
Alva kämpade på bra och fick han i mål efter mycket bråk. Men ja, någon montéstart känns det som att vi får vänta med. Lite synd för han har ett hyfsat bra lopp på Hagmyren redan nästa helg. Skulle ju lika gärna kunna gå bra där, men är ju som det är med den här killen; är humöret inte på topp så gör han som han känner.
Så vi tränar på och hoppas att den där poletten trillar ner någon gång. 😉

Greve uppdatering
Greven har fått två veckors vila och idag var det för första gången dags att skritta igång igen med vagn. Testade att ta en promenad i grimmskaft igår men fick svälja stoltheten och inse att han var betydligt mycket starkare än vad jag ränkat med, så när han börja hoppa ut på åkern och springa mer runt mig istället för att gå lugnt med bredvid mig på vägen började det kännas lite lönlöst. Pappa testade också och även han tyckte att det var bättre försöka med vagnen istället, haha. Så liiten piggelin var han väll då kan vi väll säga.. 
 
Greven skulle egentligen kunna klassas till en av de lataste travhästarna. Han är i stort sett alltid seg i träning och ponnyn kan springa förbi honom utan att han bryr sig speciellt mycket. Meen, går man från full tävlingskondition och toppform till att stå i en hage kan det faktiskt bli lite mycket överskottsenergi även hos denna gubbe. Men idag när vi testade med vagnen gick det faktiskt betydligt mycket bättre, då slapp han anpassa farten efter mig och kunde skitta på i sin egen takt. Väldigt glad och framåt! 
 
Anledningen till vilan är att han efter montéstarten blev lite svullen ovanför kotan på höger framben. Varken halt, varm eller öm men jag ville kolla upp svullnaden ändå och tur var väll det för det var tydligen senan som fått sig en smäll. Har haft två veterinärer som sagt olika saker, men båda rekomenderade att skritta igång nu så vi börjar väll så och ser var det leder. Greven har i alla fall inte ens fattat att han är skadad så jag tror det var bra vi hittade skadan så pass snabbt så det inte blev något värre. Nu håller vi bara tummarna! 
 
Livet i hagen är förresten inte helt fel heller om man frågar Grevis. Dessutom är mattes nya rullstol väldigt kul att undersöka och matte väldigt konstig som lämnat den.
"- Ok matte om du sitter här i gräset så betar jag bredvid dig"