Skogsrusset.se

Nio månaders väntan och på en halvtimme var de över. Klart. Färdigt. 

Inte ens första raden i det nya kapitlet hann skrivas innan det var dags att klappa igen boken. Början om på ruta ett. 

Fantastiskt att det alltid slutar på samma vis. 

 

Nu i höst har det gått 10 år. Tio år sedan ett ben började göra ont. Tio år sedan ett liv sakta började ändras om. Tio år sedan allt blev som det blev. 

Det är halva mitt liv. Och jag hoppades så mycket på att de här tio åren bara skulle bli tio år, innan nästa kapitel började. Något nytt hände. Mitt nya liv började. 

Inte tio år och resten av livet. För så kan det bara inte få vara. Eller..? 

 

Idag fick jag höra exakt samma sak som jag fick höra från Uppsala för två år sedan och jag ser ärligt ingen ände i det hela. Jag har kämpat så länge för något som aldrig kommer gå över. Jag förstår så väl vad läkarna säger och förklarar om och om igen men jag vill inte höra. Vill inte acceptera. Tillslut har jag bara så mycket att säga (skrika-berätta-förklara-förändra) men inte ett ord kan komma ut för tårarna bränner och helst av allt vill jag bara vända ryggen till och helst av alla bara försvinna för gott. Mitt nya kapitel skulle ju börja idag. Men det gavs inte ens ett försök, och jag har nog aldrig varit så nära att be hela läkarkåren att dra åt helvete som jag var idag. 

Så himla många tankar och inte ett endaste svar. För ärligt, utan att klaga allt för mycket Men. Vad är det för idé att plugga när man ändå aldrig kommer kunna jobba. Jobba med det man älskar och det man vill. Vad är det för idé att kämpa när infektionerna ändå alltid kommer tillbaka, och smärtan ändå alltid är för stor för att ens en kram ska vara acceptabelt. Varför ens försöka när man är den som är annorlunda bland alla annorlunda. Varför drömma om något som aldrig kommer bli av? 

I år har jag kämpat allt jag kan för en vardag som känns acceptabel, för saker jag älskar och för saker jag vill. Men hur man än vrider och vänder på det står man ju ändå alltid kvar på samma jävla ställe och gräver den där gropen djupare och djupare ner i marken. 

Jag är efter alla dessa år så jäkla trött på att vara det där specialfallet alla kan allt om men inte vill göra ett skit för. 

 

Så idag sa de åter igen att de inte vill göra något för de säger att det kan bli värre, mycket värre. De säger att jag inte vill vara med om det, de vill inte vara med om det. De är för rädda. Men jag sa åt de att det inte kan bli värre än vad det är idag, för det kan det verkligen inte bli. Hur mycket de än vill tro så går det inte få det här mycket värre än vad det redan är. Och om de inte kan fixa mig kan de väll i varje fall försöka med något nytt, men det ansvaret vill de inte ta. 

Så idag åkte jag hem med en jävla käftsmäll om att livet förmodligen alltid kommer vara såhär. Och jag vet inte hur för tio år har varit alldels för länge för att tio år till i huvutaget ska kännas acceptabelt. 

 

Och som toppen på isberget så står min lilla diva med gips på benet ute i boxen. Bra dag, va?