Ni får inte missförstå mig. Ponnytravet har absolut varit det bästa som hänt mig. Linnson lika så. Jag har utvecklas så otroligt mycket på så många olika vis genom det här. Jag har haft superkul. Lärt känna nya människor, lärt mig köra häst och lärt mig såväl att vinna som förlora. Och oavsett resultat har det alltid varit kul att åka iväg. 
 
Jag har åkt fyra timmar med en ponny som inte är den snällaste i transporten för att bli diskad i första kurvan på en kladdig bana och ändå åkt därifrån och tyckt att dagen varit rolig. Jag har kunnat suttit efter loppet med pappa och skrattat åt fjaskot. Resultat har aldrig varit grejen utan det har varit själva upplevelsen. Målet att träna för de bättre resultetat, att få göra en otrolig resa med sin bästa lilla fyrbenta vän. Jag har aldrig fått köra någon ponny som inte varit min eller kört någon riktig höjdar ponny i de bättre klasserna, jag har heller aldrig riktigt haft någon ponnytrav vän (ok någon nu på slutet) att dela intresset med och diskutera ponny eller träna tillsammans med. Men jag har alltid nött på och jag har alltid gjort det här för att jag på något vis ändå tycker det är kul. För det är det, ponnytrav är frantastiskt för de som verkligen sätter sig in.
Men sen vi tog bort min gamla ponny för några år sedan fick jag lära mig vad skitsnack heter och jag har nog inte riktigt tagit mig ifrån det heller ännu. Propparna har blivit sämre och ja min motivation har inte blivit bättre heller. 
I år blir jag 21. Det är ett fåtal kuskar som kör tills de är 25 år och de som faktiskt håller på så länge är de som har de bra ponnysarna, eller får köra de bästa russen. Jag har bara en, som jag tävlat med sen den dagen vi gjorde vårt första kval tillsammans för x antal år sedan. Jag har haft Linnson med mig på min resa och han är enda anledningen till att jag fortfarande är kvar. Utan honom hade jag slutat där för två år sedan. 
Och utan saker som skrivs, utan dåliga lopp och utan två år av endast kassa resultat hade jag säkert fortsatt tills jag var 25 år jag med. För det är ju egentligen det jag vill. Jag vill verkligen fortsätta med ponny och det sista jag vill egentligen är att sälja min bästa vän. 
Men jag är snart 21 år. Och jag känner mig ärligt talat för gammal för ponny. Jag känner mig för stor, för lång, för ensam, för dålig och kanske egenltigen lite för rädd för fula kommentarer bakom ryggen för att ens veta om jag ens vill fortsätta.  
 
Så ja. Jag vet inte om jag vill kvala om honom. Jag vet inte om jag vill ge det ett till försök. Men samtidigt vill jag inte heller sälja honom. Och framförallt vill jag inte att något som betytt så mycket för mig ska sluta på ett sånt här dåligt vis. 
Bokstund

Det låter som att du står inför några svåra val... Hoppas att det löser sig på ett bra sätt!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress