Tre veckor sen amputationen och en vecka sen jag flyttade till rehabet. Och de här veckorna skulle nog kunna vara de tre längsta veckorna i mitt liv. Eller ja, på ett vis känns det som att allt gått snabbt och man gjort framsteg varje dag, men på ett vis känns det som en hel evighet sen jag satt där i sjukhussängen på onsdagsmorgonen med ren panik över vad som snart skulle hända. Jag var så rädd för smärta och rädd för att allt skulle gå åt helvete och hela livet skulle bli förstört. Jag var rent ut av förskräckt och på riktigt, livrädd. 

 
OPERATIONSDAGEN, 22 NOVEMBER
De skjutsade ner mig till till operationsområdet där jag undersöktes lite innan, och det hela började med att operationen blev försenad med en halvtimme bara för att de inte lyckades sticka mig i armen. Så när vi åkte in i själva rummet där jag skulle opereras hade alla gått där ifrån, haha. Sen fick jag massa lugnande och de bad mig stax innan jag skulle sövas att tänka på något roligt, så jag tänkte på när LH och jag svischade förbi hela fältet på upploppet några veckor tidigare. Sen blev allt svart och när jag vaknar upp med smärta lite överallt var jag helt säker på att jag åkt av vagnen och vaknat upp på sjukhuset efteråt. Jag försökte verkligen minnas vad som hänt där ute på banan (allt hade ju gått så bra så långt jag mindes, haha) och hade inte en tankte på att mitt högra ben var borta förens de strax efter att jag vaknat till riktigt skulle göra ett känselprov och en sköterska flyttade på min högra arm som jag ofta har haft runt mitt högra ben, och även i mitt huvud höll om just då fastän jag egentligen bara höll armen runt magen. Alltså känslan när hon lyfte på armen, det går knappt att beskriva! För det kändes verkligen som att benet i den sekunden armen lyftes från kroppen försvann. Såå äckligt läskig känsla. Benet var bara poff, helt borta. 
Efter det höll jag fast den armen vid magen i nästan två dagar efter operationen bara för att slippa känslan av att benet var borta. 
 
FÖRSTA VECKAN 
Sen följde en vecka av det jag fruktat mest med det här, nämligen extrem j*vla smärta. Smärtpumpen de satt in i ryggen på mig fungerade inte och tabletterna hjälpe väl inte allt för mycket. Men trots det så började dem redan efter någon dag att träna för att få mig upp ur sängen, för det skulle tydligen vara bra att komma upp så fort som möjligt. Men det gjorde såå ont. Hela kroppen strålade av smärta och jag både grät och skrek bara av att förflyttas över till rullstolen. Dessutom var allt man lärt sig om balans och egna förflyttningar helt bortblåst och bara frustrationen över det var irriterande nog. Sen kan man lägga till dåligt blodtryck, illamående och kallsvettningar på det. Jag kunde inte ens vrida mig i sängen eller sätta mig upp själv. Första veckan låg jag i stort sett bara helst still i sängen, förutom när de kom och skulle öva på de hemska förflyttningarna som fick mig att vilja spy av bara tanken. 
 
ANDRA VECKA 
Jag förflyttades till Hudiksvalls sjukhus med flyg och ampulanstransport. Och den här veckan gick faktiskt väldigt fort. Jag hade mycket besök och gjorde små framsteg varje dag. Med en hel drös av mediciner började smärtan lägga ner sig något och jag orkade mer och mer även fast nätterna oftast var jobbiga. Jag började lära mig att sätta mig upp helt utan hjälp och i slutet av veckan tog jag mig med hjälp hela vägen till toaletten. Det gjorde forfarande väldigt ont att sitta upp och jag blev fortfarnde lätt illamående och snurrig när jag satt upp, så även denna vecka spenderades i sjukhussängen. Men det bestämdes att jag skulle flytta över till rehab, vilket jag inte alls kände mig redo för då men är väldigt glad för idag. 
 
TREDJE VECKAN 
Jag fick åka liggtransport till rehabavdelningen på Sandvikens sjukhus och där började träningen i stort sett på än gång. Veckan här har känts otroligt lång och ibland väldigt jobbig men framstegen den här veckan är helt otroligt! Jag sitter nu uppe och äter i matsalen tre gånger om dagen. Från början väntade jag tills kön var borta, satt upp en kvart och åt innan jag skyndade tillbaka till sängen igen, och vissa måltider tog jag i sängen för det gjorde för ont att kliva upp. Nu sitter jag upp alla de tre gångerna, plus lite extra "sitt träning" vid de ca 30min långa träningspassen med fysioterapeuten eller arbetsterapeuten. Jag har varit uppe och spelat wii, jag har kunnat duscha, och en dag åkte jag "hela vägen" upp till cafeterian för att ta en snabbfika med Mette. Men framförallt så gör jag förflyttingen till och från rullstolen helt själv, jag kan vänta och vrida mig i sängen, jag sover hyfsat på natten och jag har under de senaste dagarna fått övat på att ta mig upp och ner för trappor (hela fyra trappsteg) och ner och upp ur ett badkar (!) samt gått några steg med ett gåbord och stått, om än väldigt otroligt mycket ostadigt, på kryckor. Denna vecka har vi börjat träna för att jag ska kunna komma hemma över jul och saker som jag nämt här ovanför är sånt jag bör kunna för att få åka hem.  
 
Meeen alltså kan ni ens Tänka er vilken skillnad det är nu bara jämfört med förra veckan? Det är ju gryyymt vad mycket framsteg det varit! Jag är så glad!
Så nu får vi se hur mycket det kan hända nästa vecka. Hem till jul det ska jag, så är det bara. Jag har lång väg kvar och har fortfarande mycket ont, och äter äckligt mycket tabletter. Men stumpen läker i sin takt och stygnen,37 st, togs bort i måndags; och allt har läkt fint! Vilket betyder är när jag kommer hem till jul så får jag gosa med så mycket häst jag bara orkar. Och tja ja, det är en stor mootivation bara i det. 
Idag flyttade auktionsköpet "Daffy" hem till oss! Hon hade gått på transporten på första försöket och åkt hur lugnt som helst hem till gården. De ställde in henne i boxen och där har hon också stått hur lugnt som helst trots att hon annars är mest van vid lösdrift och precis hamnat på ett helt nytt ställe. Verkade mer som att resten av stallets hästar brydde sig mer om den nya familjemedlemmen än Daffy själv. Johan har rycktat och pysslat om henne ikväll och jag har fått massa bilder skickade. Hon är så fin! 
 
Ess Daffodil som hon egentligen heter är en dotter till Zola Boko med Varenne som morfar. Hon köptes in av min tvillingbror på kriterieauktionen i höstas och har sedan dess stått hos Stall Caroline Holm på inkörning. Där har hon stått på lösdrift med flera anda ettåringar och blivit inkörd på bästa vis. Vi är så nöjda!  
 
Men nu när inkörningen är klar så får hon flytta hem till oss och hamna i min träningslista. Och det ska verkligen bli så spännande att följa denna tjej genom livet och se henne växa upp. Hon är så nyfiken och glad i livet och framförallt så lugn för sin ålder (även fast hon visade upp vad hon brås på lite sådär i början av inkörningen,hehe). Men hon brydde sig inte ens om rullstolen när jag mötte henne på auktionen för första gången och har inte brytt sig om något sådant senare heller. 
Det ska bli såå spännande att få följa denna tjej, men åh vad ont i hjärtat det gör att jag missar första tiden med henne.. 
 
Blev en dag framför Atg Live idag igen för mig när både LH och Linnson skulle starta på Bergsåker. Pappa och Johan som åkte upp med dom idag och Daniel Wäjersten som körde LH och Elin Wickman som fick äran att köra Linnson. Så två helt nya kuskar för hästarna och de får godkänt båda två. 
 
Linnson och Elin var först ut i ponnyloppet och Linnson skötte sig galant och spurtade bra på upploppet men galopperade över mållinjen och blev automatiskt diskad därför. Jag kunde inte se loppet eftersom att det inte sändes men pappa sa att han såg fin ut mellan galopperna så han får väl godkänt ändå.
 
Adventure gjorde ett toppenlopp och kämpade på riktigt bra. Även fast hon blev trött i slutet så gav hon inte upp och kom i mål som fjärde häst. Riktigt bra gjort av henne och jag är såå nöjd. Alla tre hästar har gjort det bra i helgen och det om något värmer lite extra när än själv ligger i en sjukhussäng långt därifrån. 
 
Detta var förmodligen sista starterna för stallet i år. Lh har ett lopp till egentligen men vi får se hur vi gör med det (grabbarna där hemma får bestämma). Annars kan jag säga att det nu blir vinterträning för hela slanten istället!