/ Om mig / Sjukhuset&Sjukdomen /

Tre första veckorna


Tre veckor sen amputationen och en vecka sen jag flyttade till rehabet. Och de här veckorna skulle nog kunna vara de tre längsta veckorna i mitt liv. Eller ja, på ett vis känns det som att allt gått snabbt och man gjort framsteg varje dag, men på ett vis känns det som en hel evighet sen jag satt där i sjukhussängen på onsdagsmorgonen med ren panik över vad som snart skulle hända. Jag var så rädd för smärta och rädd för att allt skulle gå åt helvete och hela livet skulle bli förstört. Jag var rent ut av förskräckt och på riktigt, livrädd. 

 
OPERATIONSDAGEN, 22 NOVEMBER
De skjutsade ner mig till till operationsområdet där jag undersöktes lite innan, och det hela började med att operationen blev försenad med en halvtimme bara för att de inte lyckades sticka mig i armen. Så när vi åkte in i själva rummet där jag skulle opereras hade alla gått där ifrån, haha. Sen fick jag massa lugnande och de bad mig stax innan jag skulle sövas att tänka på något roligt, så jag tänkte på när LH och jag svischade förbi hela fältet på upploppet några veckor tidigare. Sen blev allt svart och när jag vaknar upp med smärta lite överallt var jag helt säker på att jag åkt av vagnen och vaknat upp på sjukhuset efteråt. Jag försökte verkligen minnas vad som hänt där ute på banan (allt hade ju gått så bra så långt jag mindes, haha) och hade inte en tankte på att mitt högra ben var borta förens de strax efter att jag vaknat till riktigt skulle göra ett känselprov och en sköterska flyttade på min högra arm som jag ofta har haft runt mitt högra ben, och även i mitt huvud höll om just då fastän jag egentligen bara höll armen runt magen. Alltså känslan när hon lyfte på armen, det går knappt att beskriva! För det kändes verkligen som att benet i den sekunden armen lyftes från kroppen försvann. Såå äckligt läskig känsla. Benet var bara poff, helt borta. 
Efter det höll jag fast den armen vid magen i nästan två dagar efter operationen bara för att slippa känslan av att benet var borta. 
 
FÖRSTA VECKAN 
Sen följde en vecka av det jag fruktat mest med det här, nämligen extrem j*vla smärta. Smärtpumpen de satt in i ryggen på mig fungerade inte och tabletterna hjälpe väl inte allt för mycket. Men trots det så började dem redan efter någon dag att träna för att få mig upp ur sängen, för det skulle tydligen vara bra att komma upp så fort som möjligt. Men det gjorde såå ont. Hela kroppen strålade av smärta och jag både grät och skrek bara av att förflyttas över till rullstolen. Dessutom var allt man lärt sig om balans och egna förflyttningar helt bortblåst och bara frustrationen över det var irriterande nog. Sen kan man lägga till dåligt blodtryck, illamående och kallsvettningar på det. Jag kunde inte ens vrida mig i sängen eller sätta mig upp själv. Första veckan låg jag i stort sett bara helst still i sängen, förutom när de kom och skulle öva på de hemska förflyttningarna som fick mig att vilja spy av bara tanken. 
 
ANDRA VECKA 
Jag förflyttades till Hudiksvalls sjukhus med flyg och ampulanstransport. Och den här veckan gick faktiskt väldigt fort. Jag hade mycket besök och gjorde små framsteg varje dag. Med en hel drös av mediciner började smärtan lägga ner sig något och jag orkade mer och mer även fast nätterna oftast var jobbiga. Jag började lära mig att sätta mig upp helt utan hjälp och i slutet av veckan tog jag mig med hjälp hela vägen till toaletten. Det gjorde forfarande väldigt ont att sitta upp och jag blev fortfarnde lätt illamående och snurrig när jag satt upp, så även denna vecka spenderades i sjukhussängen. Men det bestämdes att jag skulle flytta över till rehab, vilket jag inte alls kände mig redo för då men är väldigt glad för idag. 
 
TREDJE VECKAN 
Jag fick åka liggtransport till rehabavdelningen på Sandvikens sjukhus och där började träningen i stort sett på än gång. Veckan här har känts otroligt lång och ibland väldigt jobbig men framstegen den här veckan är helt otroligt! Jag sitter nu uppe och äter i matsalen tre gånger om dagen. Från början väntade jag tills kön var borta, satt upp en kvart och åt innan jag skyndade tillbaka till sängen igen, och vissa måltider tog jag i sängen för det gjorde för ont att kliva upp. Nu sitter jag upp alla de tre gångerna, plus lite extra "sitt träning" vid de ca 30min långa träningspassen med fysioterapeuten eller arbetsterapeuten. Jag har varit uppe och spelat wii, jag har kunnat duscha, och en dag åkte jag "hela vägen" upp till cafeterian för att ta en snabbfika med Mette. Men framförallt så gör jag förflyttingen till och från rullstolen helt själv, jag kan vänta och vrida mig i sängen, jag sover hyfsat på natten och jag har under de senaste dagarna fått övat på att ta mig upp och ner för trappor (hela fyra trappsteg) och ner och upp ur ett badkar (!) samt gått några steg med ett gåbord och stått, om än väldigt otroligt mycket ostadigt, på kryckor. Denna vecka har vi börjat träna för att jag ska kunna komma hemma över jul och saker som jag nämt här ovanför är sånt jag bör kunna för att få åka hem.  
 
Meeen alltså kan ni ens Tänka er vilken skillnad det är nu bara jämfört med förra veckan? Det är ju gryyymt vad mycket framsteg det varit! Jag är så glad!
Så nu får vi se hur mycket det kan hända nästa vecka. Hem till jul det ska jag, så är det bara. Jag har lång väg kvar och har fortfarande mycket ont, och äter äckligt mycket tabletter. Men stumpen läker i sin takt och stygnen,37 st, togs bort i måndags; och allt har läkt fint! Vilket betyder är när jag kommer hem till jul så får jag gosa med så mycket häst jag bara orkar. Och tja ja, det är en stor mootivation bara i det. 
#1 / / Lisa:

Tack för att du delar med dig. En sån surrealistisk känsla att uppleva att benet är kvar fast det inte är det! Och så ovant att vänja sig vid en ny kropp! Men vad skönt att läsa att det hänt såpass mycket på dessa tre veckor och att det läker så bra!

#2 / / Mai Sundholm:

Kan inte nog beundra dig Matilda. Läser din blogg och tårarna trillar både av glädje och lite sorg eftersom du har så ont, Önskar dig en fin helg hemma i Bäckmora,🎄☃️🤶

#3 / / Anonym:

Du är fantastisk!Mina bekymmet blir små i jämförelse :-)! Tog bort en bit av tungan i juni pga cancer. Andra gången jag har cancer. Slapp strålning då de tror de fått bort allt. I juli fick jag akut avliva min hund Siri. Hade ändå turen att få hämta valpen Duffy en månad senare än beräknat och Siri hann träffa honom. Förstår att du längtar efter dina djur. Djur har en helande verkan:-)

#4 / / Anonym:

Fantastiska du! Jag följer dig med spänning, glädje och tårar! Du är en sån kämpe! <3 heja heja!!

#5 / / Annika Svingstedt:

Så himla kul att höra att det går åt rått håll👍🏻. Jag håller alla tummar för att du får komma hem till jul🎄 till familj, vänner och inte minst till de fyrbenta!!!

#6 / / Iza Palm:

Vilken resa! Fick gå tillbaka lite och läsa och försöka förstå varför du hade amputerat benet... Men härligt med så mycket framsteg! HEJA dig !! Och att allt gick bra, en dag i taget och fortsätt kämpa!

#7 / / Carola Nyström :

Ojoj vad du kämpar på, så glad för din skull, snart är du hemma med julmys och hästgos 💝💝💝💝

#8 / / Anonym:

Har precis tittat klart på dokumentären om dig på tv4sport. Wow vilken resa du gjort. Girlpower!

#9 / / nodaysoff.blogg.se:

Vad starkt av dig!
Sänder dig massa kärlek och styrka

Får man fråga varför du varit tvungen att amputera båda bena? Ser Hudiksvall. Är du härifrån? Jag själv bor en liten bit ifrån Hudiksvall. :)

Svar: Har endast amputerat det högra benet, har skrivit ett inlägg om det lite längre bak i bloggen. :) Jag bor utanför Enånger, en bit utanför Hudiksvall. :)
Matilda Persson

#11 / / walti:

Håll upp det
Du kan göra det eftersom du är en stark personlighet
Jag håller mina fingrar korsade för dig

#12 / / Marie:

Vilken otrolig kämpe du är och vilken underbar attityd du har. Stor kram!

Svar: Tack så mycket! Kram
Matilda Persson

#13 / / Hanna:

Vilken kämpe är! Vilka framsteg du gjort. Heja dig! <3

Svar: Tack! <3
Matilda Persson

#14 / / madeleins magazin:

Starkt, kan bara föreställa mig. Min bror amputerade ena benet och jag vet att det var sjukt tufft för honom. Kram du är en kämpe.