I tisdags förra veckan började jag känna av infektionen igen. Fortsatte som vanligt, tränade, fixade med hästarna, skola. När det började närma sig helg blev det full fart med långa resor, trav och häst två dagar på raken. SUPER kul men det känns så jäkla mycket i kroppen, både då men framförallt nu efteråt. Inatt och hela dagen idag har varit hemsk med smärta och även om jag är glad över att vi precis fått lov så hade jag i alla fall hoppats på att få vara frisk dessa få dagar. 
 
Jag har ju tränat sedan i januari och tycker det har gått förvånadsvärt bra. Jag har lärt mig vilka övningar som funkar för mig och jag tycker ändå jag kan köra igenom hela kroppen utan att få ondare i benet. Men i onsdags när jag var på gymmet funkade i stort sett ingenting. Då var infektonen bara i ett lågt stadie och egetligen inte så att jag tycker att smärtan eller infektionen påverade mig anmärkningsvärt, men ändå kunde jag knappt göra någonting utan att det det skulle göra för ont eller vara alldeles för jobbigt. Som om kroppen inte alls hade någon ork över. 
Och det är ju ingen nyhet, jag har ju alltid sagt att jag under de värsta infektionsdagarna tex helst inte kör häst för att jag vet hur väl jag blir påverkad i hela kroppen av dem. Men trots det så blev jag faktiskt överraskad att jag i ett så tidigt stadie av infektionen påverkades så pass mycket som det kändes där och då. Det trodde jag faktiskt inte. 
 
Det som är så sjukt med det här är ju att dessa återkommande infektioner har pågått i fyra år nu utan att någonting gjorts för att göra det bättre. Just nu står allt med sjukhuset still och så har det varit alldeles för länge.
Och jag vet att jag har klagat som en tok över det här för er men känns som att är det någongång men faktiskt kan klaga så är det under dessa infektionsveckor. Försöker annars hålla bloggen så positiv som möjligt men det här är jag långt ifrån positiv över haha 
 
Åh, riktigt less är jag. Men ska man va lite positivt så är det lite skönt att jag har en kompis till sällskap dessa dagar. Han brukar kallas för soffkompis men nu, 7 år gammalt, har han kommit på att rullstolen funkar lika bra som soffan. Ser så gulligt ut när han kryper ihop där! 
Camilla

Hejsan!
Kom in på din blogg igen efter något års frånvaro, lite äldre, lite mer förståndig och lite mer förstående.

Efter att i princip spenderat senaste timmen med att läsa igenom nästan alla dina inlägg om din sjukdom vill jag bara säga hur enormt stark du verkar vara som person! Men också sjukt över hur du blivit bemött, ser inte varför de inte kan ta chansen om du faktiskt är villig, och verkligen vill amputera, även om du vet riskerna. Det kan ju bli hur bra som helst, men det vet man ju tyvärr inte förens man provat..

Sen undrar jag om du har något inlägg om hur allt började med din sjukdom mer ingående? Skulle vara intressant läsning annars med tanke på att du inte är född med det (vet dessvärre inte om man kan födas med denna sjukdom då jag inte är så insatt i den). Om inte, tror du att du skulle kunna skriva ett sådant inlägg? :)

Sen måste jag bara ge dig en eloge, provade för ungefär två timmar sedan på "rullstolsbasket" samt lite olika typer av hinder, tex "trottoarskant" och lite annat och det gav mig en lite större förståelse för vilken kamp det måste vara ibland för att ta sig fram, då samhället inte alls är anpassat för rullstolar vilket är hemskt, och slutet på lektionen slutade i diskussion över hur korkat det är över att vår idrottshall med läktare osv inte är mer anpassad utan istället har flera branta trappor?? Det gör det ju inte mindre exkluderande med att man inte ens ska kunna ta sig in i vissa hallar, salar etc.

Men all eloge till dig som fortsätter kämpa och inte gett upp ridningen, vet hur mycket ridningen har betytt för mig när jag fortfarande höll på! Och snälla, ge aldrig upp din kamp. Det kan låta långsökt, men en dag kommer någon komma som kommer att ta dig på allvar!

Med bästa hälsningar,
en gammal men ny läsare!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress