Att jag inte är någon som gillat skolan speciellt mycket genom åren är väl ingen speciell hemlighet. Jag har aldrig varit någon höjdare med toppbetyg, men jag har i alla fall alltid försökt. Skolan har aldrig varit enkel för mig och när jag blev sjuk missade jag väldigt mycket av grundskolan. Lagomt till att nian var över hade jag pluggat ikapp nästan allt, utan att behöva gå om ett endaste år (och det där finns det ju både plus och minus med). Allt förutom matte och engelska var fixat innan jag gick ut högstadiet. Jag sökte om och om igen på gynasium utan att jag kom in på någon linje. Istället hamnade jag på IM i två år, vantrivdes något enormt och tillslut hamande jag till största delen av tiden ute på praktikplatser istället för på skolområdet, vilket var det absolut bästa som kunnat hända mig där och då. Innan jag var klar där hade jag även hunnit pluggat ikapp engelskan. Nu var det bara matte kvar. Jag var Så stolt över mig själv och även om jag inte trivdes på skolan så hade jag fått med mig något viktigt från den här tiden; jag var speciell och jag kan om jag vill. Jag var inte värdelös och konstig. Jag var inte alls bara ivägen. Jag hade kommit fram till vad jag ville med livet och framförallt; jag visste vart jag ville vara i framtiden. Jag var faktiskt inte bara en puckad, värdelös människa i rullstol.
 
I sista minuten såg en fantastisk lärare på IM till att jag kom in på Forsas fotografikurser och hösten där efter fick jag under ett års tid plugga foto och allt som hör till på heltid. Under det här året började jag också med travlicenen. Jag fick göra det jag brann för och jag utvecklades inte bara som fotograf, utan även otroligt mycket som människa; samtidigt som vägarna in i travsporten blev allt större och jag tog mig framåt där. De två åren runt där var nästan det värsta vad gäller smärta och infektioner, samtidigt som annat skit i livet hände.  Men trots allt som var där och då så hade jag personligen aldrig mått bättre och jag hade hela tiden ett mål att bli bättre och komma framåt. Efter flera år av depressioner och ett helt liv av dåligt självförtroende började jag utvecklas mer och mer som människa och jag såg för första gången på länge ett hopp för framtiden.
Istället för att bromsa upp allt när det blev för mycket dåligt gav jag istället järnet och det lönade sig i längden. Jag fick för första gången i mitt liv en utbildning. Jag tog kör och tränarlicens, och som toppen av allt lyckades jag även på något vis med att ta en tappskokompetens. Livet kändes så svårt men ändå så enkelt. 
 
Jag ägnade där och då inte en endaste tanke på att ta upp kampen för betygen något mer i mitt liv. Jag visste hur sjukt dåligt jag mått på grund av skolan tidigare i livet och jag hade lovat mig att aldrig må så dåligt över något sådant igen. Men en av lärarna på fotokursen övertalade mig att söka allmänna linjen på samma skola, och med lite övertalan så sökte jag in. Trots att jag i stort sett bara hört dåligt om just den delen av skolan.  
 
Två dagar innan jag skulle börja på forsa satt jag i hästbussen på väg hem från Bergsåker med LHs förra tränare. Vi bestämde oss för att LH flyttar hem till mig dagen efter, och hon frågade samtidigt om vad jag skulle göra till hösten. Jag svarade att jag inte visste hur, eller vad, jag skulle göra. För det visste jag verkligen inte. Jag tror jag inte ens hade bestämt mig för om jag skulle åka till skolan ens samma dag som vi började. Men jag åkte dit. Och det ångrar jag faktiskt än idag. 

Nu är jag inne på fjärde terminen på folkhögskola. Jag har lärt känna så otroligt mycket underbart folk. Jag har klarat av flera kurser och ämnen, och jag har snart endast ett år kvar. Så visst finns det något positivt med den här tiden med. Men just nu är jag så sjukt less denna skola så jag vet knappt var jag ska ta vägen. Så otroligt, otroligt less på dålig kommunication, flum och kassa "regler". 
Att gå på folkhögskola innebär att du får omdömen, inte betyg. Vilket betyder att allt vävs ihop. Hur motiverad du är på mattelektionen kan väga upp mer än om du skrivit ett utförligt och välskrivet reportage på flera sidor på svenskan. Detta år har vi även börjat med Tema. Vilket betyder att du, oavsett om du bara läser ett eller alla ämnena, är med i en temagrupp på förmiddagarna där fyra olika ämnen vävs ihop till ett. I måndags hade jag mentormöte och fick reda på att jag, som trott jag läst för alla fyra ämnen (precis som vi sa i början av terminen!) och trott att jag endast skulle ha något få ämne kvar att nästa år, endast läst för två ämenen detta år och även nästa år kommer behöva läsa full tid. Eftersom att man, tydligen, endast koncenterar sig på två ämnen i taget på detta "tema" som de så fint kommit på. Så nästa år ska jag läsa samma tema igen, men då få betyg på något annat. Så alltså, jag kan göra en religionsuppgift nu men eftersom jag inte läser för det betyget i år så räknas det istället till tex svenskan, eller So, historia eller ja vad nu lärarna vill ta det på. Sen om man läser tex Svenska 1,2 eller 3 spelar inte heller någon roll. *:)*
Detta är bara något av så himla mycket på denna skola som får mig att på riktigt gå i taket. I måndags fick jag bara nog och hela veckan har jag försökt komma till rekorn för att få prata igenom allt men även det verkar vara svårt. Skulle kunna sluta på studs samtidigt som enda anledningen till att jag började där från början var att kunna ta mig vidare till jobb, eller kunna utbilda mig vidare. 

För grejen med det här är det att jag lovat mig själv en sak och det löftet gick i krasch redan första veckan på Forsa. Grejen är det att jag haft tre olika lärare som i stort sett bett mig sluta på skolan när jag varit kritisk till upplägget istället för att försöka hjälpa mig. Grejen är det att jag ärligt tycker det är en skitskola som jag aldrig någonsin skulle rekomendera för någon och en skola jag egentligen skulle kunna snacka så jäkla mycket skit om. Grejen är det att allt jag byggt upp om mig själv och min framtid, alla mina framtidsdrömmar och hopp har gått i krasch på den där - jävla - skolan. Men den stora grejen i det hela är att att jag inte kan sluta nu. För om jag ger upp nu så får jag inte ett endaste omdöme. Vilket betyder att alla de där betygen jag pluggat upp dessa två år inte räknas någonstans. Men för att nu få ett klart omdöme, måste jag gå det där tredje året. Då måste jag läsa om all skit och då måste jag gå dit varje dag och varje dag fundera över vad jag egentligen gör där. 
 
Jag förstår om jag nu kan låta väldigt dramatisk och drastisk men ärligt. Jag hade kunnat packa ur skåpet och inte kommit tillbaka i måndags och den känslan har jag kvar. Det finns så otroligt mycket att säga om den där skolan och allt däromkring. Tror inte jag har något positivt att säga och jag ser inte de här åren som något utvecklande för mig, snarare att de bromsat upp och fått än att backa tillbaka igen. 
Slutar jag nu får jag inget omdäme. Inget betyg. Utan betyg kan jag inte plugga vidare och utan betyg får jag inget jobb. Men vad ska jag till den där skolan och göra egentligen? Vad? Jag har inte en endaste anledning att gå dit förutom drömen om att en dag få ta mig därifrån. 
Ingen som bara råkar ha ett jobb över? Ge mig en boxplats och jag flyttar imorgon. Pusshej 
 
/ Den sömlösa tjejen som bara måste få ut sig allt. 
Jenny

Fotokursen ångrar jag inte, den var jättebra. Men sen kom jag på den dumma idén att läsa allmän på distans för att en gång för alla bli klar med gymnasiet. Men jag klarade inte av den sega takten, flummet och det obefintliga stödet. Efter en termin hoppade jag av. Så nu sitter jag här återigen utan att ha gått gymnasiet, men nu skiter jag i det. Orkar inte bry mig mer om det. Har Tack o lov jobb och pluggar några kurserna universitet.

Anonym

Plugga på komvux istället? Du kan välja din studietakt och läsa på distans om det känns bättre. Och det är raka rör och vuxet ;) Jag föredrog distans, dels för att man kunde bestämma sitt egna schema (du kan träna hästarna på dagen och plugga på kvällen) och sen för att läraren kunde ge en ett ärligt betyg utifrån vad jag presterade istället för hur jag var på lektionerna. Gick från betyg D till B utan att lägga någon extra energi på uppgifterna.
Känner dessutom många utan gymnasiekompetens som har bra jobb. Så känn ingen press om du inte är redo för att plugga. Det löser sig :)

Svar: Så hade man absolut kunnat göra. men det jag läst de här två åren blir i så fall helt i onöan, eftersom jag inte får med mig de omdömena. :/
Matilda Persson

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress