Tankar direkt från huvudet, kl 04.26. Onsdag morgon. 24 maj. Elitloppsveckan. 


Jag mår faktiskt illa. Illa av en natt som åter igen inte gav någon söm. Av smärtan som nu igen bitit sig fast, skoningslös och hemsk. 
Det är sjukt att man ska få ha så ont. Idag, 2017. I Sverige. 
Att inte sjukhuset, efter över tio års kamp, inte ens överväger att hjälpa. 

Det är en sjuk tanke att det är såhär samhället vill att jag ska må, i resten av mitt liv. Vecka in, och vecka ut. 
Jag har inte ens fyllt 21 år, och tanken på att behöva leva med det här i tjugo, fyrtio kanske femtio år (om inte ännu mer) Är riktigt skrämmande. 

Jag kommer aldrig kunna bära den fina klänningen, snygga tightsen eller fina klackskorna. Jag kommer aldrig kunna galoppera över en åker eller bada i havet. Och jag kommer aldrig kunna skaffa mig en familj. Aldrig jobba med det jag vill och brinner för. Aldrig kunna planera saker långt i förväg. 

Men de säger att jag ska vara glad. För att min levnadsstandard uppfylls. Därför att jag kan gå i skolan ibland, jag kan träna ibland och jag kan umgås med vänner ibland. Jag har hobbys, jag har vänner. Jag har stallet. Jag ska må bra. Jag ska le, även om jag egentligen inte alltid vill.
För jag ska leva med smärtan. Med alla dessa hemska infektioner. Med ett ben som inte fungerar. Jag ska bara göra det, och gilla läget. ”För jag är stark” 

Jag la ridningen på hyllan just på grund av det här. Att köra går oftast bra, men knappt alls under de värsta dagarna, veckorna. Jag har försökt, otaliga gånger. 
Och det är så jävla tragiskt att det under senaste körturen inte var första och absolut inte sista gången jag gråter; av smärta, ilska och frustation samtidigt som jag gör något som jag absolut älskar, och egentligen mår så jävla bra av att göra.   

      Det är sjukt hur det egentligen får vara.. 



 

 Imorgon startar jag och Linnson på Bergsåker. På fredag börjar helgen vi alla längtat efter i snart ett års tid. Hotellet är bokat sedan ett halvår tillbaka. Tre dagar med fest, häst, trav och vänner. I helgen ska jag le, även om det kommer vara jobbigt. För Jag Är Stark 
Ljuva Julia

Fyfan vad jag lider med dig och förundras över hur vården behandlar dig! Jag har knappt någonsin läst något så starkt <3

Sara

Matilda, du är så jävla klok. Så stark. Så smart. Så fin. Så vacker. Du är en stor förebild för mig & det gör så ont i mig att du mår såhär. Jag önskar verkligen, av hela mitt hjärta, att jag kunde avlasta dig den smärtan. Jag önskar verkligen jag kunde göra något.
Kom bara ihåg, att även fast man är så stark, är det okej att vara svag också. Det är okej att bryta ihop, det är okej att vara arg, att gråta, att skrika, att hata. Det är okej.
Åh, bästa Matilda. Du är en fighter.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress