Att träffa läkaren är alltid lika spännande. Har det hänt något nytt? Är allt som vanligt? Oftast så ja. Sist jag pratade med min läkare var i somras någon gång, sådär snabbt över telefonen. Han sa då att han försökte få tag på en läkare på Karolinska, men det var svårt. Att få tag på denna, eller dessa, läkare har min läkare gjort sedan sist jag var inlagd här på detta sjukhus. Alltså i vintras någon gång. Så att få tag på läkare, ja det är tydligen svårt. 



Men igår, då fick han tag på denne! Jag vet faktiskt inte vem det är. Om det är en han eller hon eller vad nu exakt denna är specialist på. Men det var ändå nästan så jag glömde andas när min läkare idag sa att han nu fått tag på denne specialist. Där på Karolinska har jag varit många gånger förr och träffat flera specialister, men aldrig på denna avdelning och aldrig denna läkare.




För detta är, för mig, en helt ny avdelning. Dessa är bland de bästa i Sverige på sin sak, att amputera. Inte vanliga amputationer utan såna där det sitter lite krångligt till. Oftast har de cancerpatienter. Min läkare hade berättat om min situation och de såg det inte alls som något konstigt, och ”tog sig gärna an fallet”. De vill träffa mig, veta mer. 




Och finns det någonting som tar längre tid än att få en läkare att svara i telefonen så är det att få en avtalad tid för att faktiskt sitta ner och prata med dem. Att få träffa en helt vanlig sur ortoped i Gävle tog mig hela 9 månader av väntan, för ett möte på 30min där han sågade ner mig totalt. Denna nya läkare tog det 7 månader för att ens lyfta på luren, så i sjukhusvärd ska jag väl vara glad om jag har en tid inom ett halvår (och har jag inte fått det inom ett halvår hinner det ju bli semestertider =  lägg på ett halvår extra bara därför).


Samtidigt som jag är suuperglad över att vi nu faktiskt fått tag på denne läkare så är jag faktiskt inte så säker på om jag klarar av att ta ett nej igen. Liksom vad sjutsiken ska jag ta mig till då? Jag vet inte ens om jag ska våga hoppas. Lite som att den här gropen man stått och stampat i tillräckligt länge nu blivit alldeles för djup, som att det kommer bli alldeles för långt ner att falla om det nu åter igen inte blir något framsteg hos detta sjukhus. Känns som jag segat mig upp för den där gropen om och om igen för att sedan bli nedknuffad så fort man tagit sig upp. Men i gropen vill jag ju inte stanna, så det är väl bara börja klättra.. Håll tummarna! 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress