/ Om mig / Sjukhuset&Sjukdomen /

Gåskola och trappträning

Som jag berättat tidigare så har jag börjat på något som heter "gåskola" varje onsdag inne på sjukhuset. Där tränar jag balans, styrka i det ben jag har kvar, mer balans, lite bålmuskler och framförallt kryckgång. Allt för att stärka kroppen så mycket som möjligt för att i framtiden kunna växla och använda kryckor i de stunder där det blir svårt att ta sig fram med rullstolen. Idag tex så fick jag för första gången testa gå i trappa med en kryckkäpp i ena handen och medan jag höll i ledstången med den andra. Fyra steg upp och fyra steg ner, och det gick huur bra som helst! Tänk den dagen jag kan ta en krycka och gå upp de där få stegen in till tex inskrivningen på travet, istället för att behöva krypa i en (oftast) blöt och skitig stentrappa för att kunna hämta ut nummerbricka och blåsa. Slippa behöva hjälp och kunna bli lite mer självständig i sånna situationer som jag tidigare löst, men kanske inte uppskattat (vem vill krypa i en trappa liksom). 
 
Så att bara kunna göra sånna saker är första stora delmålet. Såklart jag kan träna upp benet jag har kvar och använda kryckor mer och mer sen också. Och såklart vi kan testa om jag kan gå med protes i framtiden. Men det är så sjukt långt dit och otroligt många träningstimmar. Just nu känns mål som att bara säkert och enkelt kunna förflytta sig framåt en liten bit, eller upp för en trappa, med kryckor stort. I elva år har jag endast klarat mig fram med rullstol så bara klara något sådant där litet är såklart stor skilland för mig och det är det första målet. Mer träning på gåskolan och ännu mera träningstimmar hemma och på gymmet. Sen så.. 🙏
 
#1 / / Cornelia:

Wow, måste vara så härligt med såna framsteg! Hade en kille i min paralellklass som hade ett ben, han var sjukt duktig på att klara sig med en krycka endast, hade i princip alltid bara en och gick sjukt snabbt! Samt kunde bära grejer med andra handen, betydligt med fri än vad man är med två kryckor. Fortsätt kämpa, är så imponerad av dig!

Svar: Verkligen! Och vad kul att höra, sånt man hoppas på att kunna en dag. :D
Matilda Persson, 21 år