/ Om mig / Sjukhuset&Sjukdomen /

Hejdå sjukhus

30 oktober 2017 fick jag veta att jag mitt högra ben skulle amputeras bort. Den 21 november skrevs jag in på Karolinska sjukhuset och dagen efter det amputerades benet bort. Och så idag 25 januari 2018 skrivs jag äntligen ut från det tredje sjukhuset jag hamnat på under den här tiden. Idag fick jag äntligen åka hem för att stanna och det har nog aldrig tidigare känts så skönt! 
 
Detta har varit en otroligt lång och jobbigt period i livet och jag önskar faktiskt ingen att få uppleva det jag fått känt och varit med om dessa veckor. Även fast jag tror att jag i det stora hela haft "tur" i att jag tidigare inte haft någon funktion i det högra benet, så att jag i sig inte har något sådant att sakna, så är det såklart inte kul att missta en kroppsdel. De här första veckorna har inte heller varit att leka med rent smärtmässigt, framförallt de två första veckorna där innan vi fick medicineringen att fungera. Jag har under denna tid både gråtigt och skrikigt av smärta, jag har grina i frustration över att inte klara saker jag tidigare gjort utan problem och jag har samtidigt fått kämpat med pajj mage och kasst blodtryck. Men jag har också gråtit tårar av lycka över framsteg och framtidsdrömmar. 
 
För trots all (uursäkta svordom) jävla skit och smärta jag fått upplevt de här två första månaderna så har jag inte för en sekund ångrat mig över att jag gick med på att göra operationen. För hur ont det än gjort så har jag alltid tänk att det ska bli bättre, att allt bara är tillfälligt och att allt dåligt är värt det. Jag skrev här i bloggen innan operationen att jag skulle tillåta det att vara skit om det blev skit och det har jag verkligen tillåtit. Första tiden låg jag vaken hela nätter och väckte förmodligen halva korridoren av mina skrik men jag ångrade mig heller inte då. Och när de två dagar efter operationen sa att det var bra att komma igång på en gång, så försökte jag (blev bärd för kunde inte ens sätta mig) ta mig över till rullstolen trots att jag aldrig aldrig aldrig någonsin upplevt hemskare smärta stråla genom hela kroppen. När jag tänker tillbaka nu så ångrar jag mig däremot så mycket att jag ens gick med på att försöka lära mig att sätta mig upp där och då för det blev ju inte så mycket lättare även fast dagarna gick, speciellt inte med tanke på att smärtpumpen jag hade inte ens fungerade.  Men jag hade där och då inte en tanke på att ligga där i sängen och säga ifrån varje dag de kom in och ville ha upp mig utan jag försöke om och om igen. Jag räknade varje litet pytte framsteg och såg det lilla som något stort, och tillslut så satt jag ju där små stunder åt gången. 
 
Hur dåligt det än varit har jag aldrig räknat bakslagen utan alltid räknat de där småa stegen framåt och jag tror det också är det som gjort att jag kunnat se det hela åt det positivare hållet. Nu två månader senare går jag 20m med kryckor, något jag inte klarat på nästan elva år. Jag kan också ha vanliga byxor (och jag har köpt mig min första klänning!), jag kan rida någorlunda, ligga på mage, träna och röra mig på ett helt annat vis, duschen går mycket enklare och framförallt - jag har sluppit alla dessa infektioner jag haft de senaste åren. Och såklart den största skillnaden, jag har inte längre ett ben tryckt mot min mage. 
 
Allt detta har jag kommit fram till på bara de här första nio veckorna. Så även om dessa veckor varit otroligt tuffa så hoppas, och tror, jag att det varit värt det för framtiden. Mitt nya kapitel i livet har precis börjat och jag ser framemot att fortsätta utvecklas. Vägen tillbaka är fortfarande lång men jag är en bra bit på gång.
Så med detta fotocollage fullt av massa en hej-kom-och-hjälp-mig slefisar från olika sinnestillstånd som helst inte visats upp tidigare på bloggen vill jag bara säga tack. Tack till alla er som hälsat på, ringt eller hört av sig. Tack till alla er tusentals som stöttat, hejjat och dagligen gett mig så otroligt mycket styrka och inspiration. Ni är så galet bra hela gänget! ♥
Amputationen / Amputerad / CRPS
#1 / / Anonym:

Du är så himla grym och du borde vara sjukt stolt över dig själv. Ha en trevlig helg. 😀

#2 / / Imponerad:

Din resa är på alla sätt och vis imponerande. Jag beundrar din styrka och positivitet, keep it up girl!

Svar: Tack så mycket!
Matilda Persson

#3 / / yeskeepitsimple.blogg.se:

Stolt kan du verkligen vara över din resa. Längtar efter att få se dig i startlistorna framöver kommer hålla mina tummar för dig då.

Svar: Tack så mycket!
Matilda Persson

#4 / / Hanna:

Vad underbart att få komma hem igen! Du är verkligen en kämpe! Kram

#5 / / Anonym:

Jag är så imponerad över dina starka tankesätt och ditt sätt att komma föbi hinder. OS Guld i alla grenar , hatten av o alla bragd guld som går att dela ut du är urstyrkan å värd alla priser. Kram å fortsätt att utvecklas o börja föreläsa för folk om din resa o motivation. Från Hälsingland.

#6 / / countrypride.blogg.se:

Välkommen hem! ;) Måste vara skönt att äntligen fått packa väskan och veta att lite egentid väntar runt hörnet, bland djur och natur.

#7 / / Anonym:

Heja dig, du är bäst!!💕