/ Om mig / Sjukhuset&Sjukdomen /

Mer om rehabträning, och mer om smärta

Jag har ju visat er litegrann om vad vi gjort här på denna rehabmedicin avdelningen jag legat på nu i sju veckor, men jag har långt ifrån berättat allt. Eftersom jag skrivs ut imorgon (!) så tänkte jag berätta lite om vad vi faktiskt gjort här dessa veckor. Men även lite mer om CRPS smärtan jag kände innan, och smärtan jag känner nu. 
 
Från början var fokuset mest bara på att jag skulle piggna till. Ta mig upp i rullstolen själv, balansträning och förflyttningar. Hitta rätt mediciner. Senare blev det styrkepass, stående balansträning och tillslut även kryckträning(!). Men något vi också gjort under den här tiden är att träna stumpen. Efter elva år med ett orörligt och smärtsamt ben upptryckt mot magen var det inte bara en eller två muskler på högersidan som krampat ihop sig och blivit kort, vilket i sin tur gjort att jag blivit sned i hela kroppen. Så vi har stretchat, töjt och jag har otaliga gånger suttit/stått och kollat in i en spegel bara för att lära mig balansera upp kroppen rak igen. 
Benet jag hade har även varit känslig för beröring, och för vatten. Jag trodde aldrig att jag skulle bli helt smärtfri bara för att benet försvann, det skulle vara mer eller mindre ett mirakel. Jag kommer förmodligen alltid få leva med smärta. Men jag hoppades på en förbättring och det tycker jag ändå att jag till viss del har fått, även fast stumpen också, precis som benet, är känslig för beröring, och nervsmärtan (och nya nervsmärta) är kvar och även fast jag i två månader nu kämpat för att bara kunna sitta på stumpen. Så kan jag ändå säga att det på något vis känns bättre. Faktiskt. 
 
Och om vi nu ska komma tillbaka till just träningsbiten - så är det något vi gjort nu de senaste två veckorna är det framförallt att börja försöka träna beröring. Att göra något så litet som att ta på stumpen, att utsätta stumpen för sånt som vatten eller hudkräm. För mig är det ett stort steg att bara försiktigt (iaf börja försöka) kunna röra vid mitt egna ben/stump. Det har absolut inte gått förut och den här träningen har inte alls varit rolig. Men den är fantastiskt nödvändig inför framtiden.
Känselsmärtan är kvar där men jag måste lära mig att jobba med den. Det känns trots allt rätt så annorlunda att ha smärtan "fast" på ett någorlunda litet ställe istället för att ha det i ett helt ben. Förut kunde jag inte slappna av alls i närheten av folk och att ha någon sittande på min högersida var nära på en mardröm. 
Jag och stumpen är just nu långt ifrån kompisar men vi jobbar på det. Ska jag kunna ha protes någon gång så måste jag både ha rörlighet och tåla tryck mot stumpen. Det är lång bit kvar men det där nya kapitlet har precis börjat, och skulle det vara så att en protes inte fungerar så kommer det inte störa mig så mycket. Jag har ju trots allt varit "enbent" i elva år redan och jag tycker jag klarat mig bra ändå.
Förresten, en ståbild! När jag kom hit två veckor efter amputationen kunde jag inte flytta över till rullstolen själv, idag står jag (förvisso med hjälp av balans från handfatet) upp helt själv. Galen skillnad, och Det känns Grymt bra! 
#1 / / yeskeepitsimple.blogg.se:

Vilken resa och vilka resultat du fått. Lycka till med allt på hemma plan.

Svar: Tack!
Matilda Persson

#2 / / Anonym:

Hej, jag älskar din blogg och jag är så imponerad av dig som kämpar, jag önskar dig all lycka till i fortsättningen.

Svar: Tack så mycket!
Matilda Persson

#3 / / Anonym:

Riktigt bra jobbat! Jag har ett syndrom som innebär att mina leder hoppar ur sin plats på daglig basis så jag kan relatera till en viss del av din smärta. Hoppas verkligen att du får ut allt av livet! Stor kram!

#4 / / Angelica F:

Riktigt bra jobbat av dig! Jag har en kronisk åkomma som heter ehler-danlos syndrom och har leder som hoppar ur sin plats på daglig basis så jag kan relatera till viss del av din smärta. Hoppas att du får en fin helg!