/ Om mig /

Det tog 5 år, men idag är det äntligen min tur

Det blir utan studentmottagning, utan bal och utan mössa. Men efter två år på IM och tre år på folkhögskola och totalt sex år i skolan så var det idag äntligen min tur att få ta examen och stänga igen skolboken för denna gång. Och med tanke på resan som varit så kunde det faktiskt inte på något vis kunna kännas bättre än vad det faktiskt gör.  

Jag missade något år i grundskolan när jag blev sjuk som yngre och hann aldrig ikapp, så när jag väl skulle söka till ett gymnasium fanns inte betygen. Jag sökte till fyra olika häst/travlinjer och en fotolinje, men kom inte in på något. Jag som drömde om livet som hästskötare tänkte att det var kört om man inte fick utbildningen. Dessutom kände man sig ju såklart lagomt värdelös när man inte ens kunde komma in på ett gymnasium. 

Det hela resulterade i två år på IM programmet för att plugga upp grundskolebetygen, med mål att kunna söka in till ett gymnasium senare. Men samtidigt började infektionerna komma oftare och oftare, och jag mådde sämre och sämre. Vilket resulterade i att om jag ens åkte till skolan så tillbringades rasterna oftast på skoltoaletten eller någonstans där man kunde gömma sig för allt annat folk som var där. Det kändes verkligen som att man nått botten och såhär efteråt förstår jag inte ens varför jag gick kvar. Jag hade hört från så många håll att man aldrig skulle klara sig i livet utan gymnasiebetyg och jag var redo att offra den lilla livskraften man hade kvar för att få de där betygen som alla sa att man måsta ha. Vilket jag några år senare tycker är så jävla fel. Däremot är jag så sjukt fantastiskt glad över att lärarna där såg till att jag istället för att sitta där på skolan hela dagarna och må dåligt fick ha praktik på olika ställen tre gånger i veckan. De fick mig till att ha praktik hos såväl proffstränare Jan-Olov Persson som Linda S Hedström, vilket senare blev till att jag tog travlicensen. Jag fick även under en längre tid tillbringa dagarna på Hudiksvalls Smådjursklinik, och personerna där är jag verkligen evigt tacksam för. Jag har aldrig någonsin känt mig så väl bemött och de såg mig när jag behövde det som mest. 

I sista stund blev det i alla fall att jag avbröt studierna på IM och istället började plugga fotografi på heltid under ett års tid. Det var lärarna där på IM som såg till att jag sökte dit och det är jag så glad för. Under samma år började jag även att ta travlicensen, jag hade Adventure som andelshäst hos Linda S Hedström och livet började liksom ordna upp sig igen, trots att infektionerna bara blev värre och värre. Klassen, studierna och lärarna där var de bästa jag någonsin haft och förutom allt man lärde sig om foto så blev det även som ett år i personlig utveckling. Och när året väl var slut så fick de även mig att ta upp betygsstudierna igen, men denna gång på folkhögskola. Och ni som följt mig ett tag vet nog vad jag tycker om den här skolan, haha. Men trots att det ibland känts som att man gått till ett vuxendagis varje dag så är det ändå de här åren som tillslut, tre år senare, lett till att jag sitter här idag med allt förutom en halv mattebok kvar. Trots att jag i de två första åren jävlas med massa infektioner och tredje året amputerade benet. Och det är jag så förbaskat glad för! Kroppen har inte alltid varit med och närvaron har på grund av det inte alltid på topp men betygen är fixade och jag är efter alla dessa år klar med skolan! 
(null)

När de jämnåriga, vänner och släktingar tog studenten för tre år sedan kändes allt så himla pissigt. Jag såg allt de fick uppleva och kunde inte tänka på annat att jag hade velat vara med, gjort samma sak. Haft den där studentmottagningen, burit upp mössan och gått på balen. Tanken på att jag aldrig skulle få det gjorde ont och jag trodde aldrig att jag skulle få någon egen utbildning. Men det fick jag ju, tillslut. Och nu såhär efter de här tre åren så känns det ju såklart tråkigt att man inte fick den där mössan, eller fick springa i det där studenttåget. Men jag fick min examen, trots att livet sa emot så många gånger.

Jag är så glad över att jag fortsatt kämpa trots att allt visade motsatsen, och jag är stolt över mig själv över jag inte gav upp. Men framförallt är jag så jäkla tacksam till alla som under de senaste sex åren sett till att jag idag är där jag är. För utan er alla så hade jag aldrig varit här idag. Så tack. 🙏🏻 (null)


CRPS / folkhögskola
#1 / / emma:

grattis :D

Svar: Tack så mycket! :D
Matilda Persson, 21 år

#2 / / Erika Pettersson:

Vilken härlig känsla, stort Grattis 😃🌸

Svar: Men verkligen. :D Tack!
Matilda Persson, 21 år

#3 / / Anonym:

Grattis !!❤👍🐎🌼

#4 / / Tusen:

Ett jättestort grattis till dig! Som du har kämpat och nu är du äntligen i mål.
Det kan inte annat än gå bra för dig.
Så roligt att du nu får jobba med något du verkligen brinner för.
Såååååå snygga foton. Varje gång. :)

Svar: Tack så mycket!
Matilda Persson, 21 år

#5 / / Tusen:

Ett jättestort grattis till dig! Som du har kämpat och nu är du äntligen i mål.
Det kan inte annat än gå bra för dig.
Så roligt att du nu får jobba med något du verkligen brinner för.
Såååååå snygga foton. Varje gång. :)