/ Om mig / Sjukhuset&Sjukdomen /

Låt mig leva och inspireras

Senaste veckan har det varit relativt lugnt här på bloggen och det har egentligen inte berott på någon större anledning. Men jag har känt att jag behövt tid på mig att bara tänka och reflektera över allt som varit. Förra onsdagen var det tre månader sen amputationen. En månad sen jag kom hem från sjukhuset. När jag skrevs ut tyckte jag det skulle bli så skönt att bara få komma hem och verkligen ta in allt som faktiskt hänt och få tid på mig att fundera ut hur jag verkligen vill ha livet. Men sedan jag skrevs ut har jag hunnit med tre galor på olika orter, fyra tävlingdagar med hästarna, jag har haft ut olika tidningar, gjort två resor till Stockholm, en resa till Göteborg. Jag har hunnit börjat i skolan igen (iaf på halvtid), varit ut med vänner, börjat köra alla hästarna och nu även kommit igång med min egna träning. Och någonstans där mitt emellan har jag försökt landat i det faktum att jag faktiskt blivit av med en kroppsdel, att livet faktiskt är helt förändrat. Att jag nu har en ny smärta att tacklas med. Jag sa där innan operationen att jag i alla fall skulle ge det ett år att landa i allt och vänja mig vid det nya. Men jag gav det inte ens tre månader innan jag vill, och gör så mycket mer än vad kroppen kanske alltid klarar av. 
 
Men jag vill skriva mer, fota mer och utvecklas så mycket mer. Jag vill träna, lära, resa och jobba. Köra mer häst, tävla mer. Köra så mycket lopp jag bara kan. Jag vill vara hos någon proffstränare och utveckla allt vad som heter häst i livet. Jag vill andas häst. Jag vill inspireras, och inspirera. Jag vill så mycket men någonstans tar det stopp. Jag vet helt enkelt inte i vilken ände jag ska börja. Åt vilket håll jag vill satsa. Jag har så många drömmar och mål. Jag vill för första gången på så länge tillåta mig själv att leva det liv jag så länge drömt om. Det liv som jag nu faktiskt har chans till. 
 
#1 / / Martin Skwirzynski:

När livet går i 180 så är det inte så lätt att hejda alla gånger. Klokt av dig att i alla fall FÖRSÖKER slå ner rumpan och reflektera lite. Men efter en längre tid i en sjukhussäng så är det väldigt mänskligt att det blir ett uppdämt behov att göra saker, i synnerhet det man inte klarat på ett tag. Ge det lite tid så kanske du kommer ner till 100 i alla fall så småningom. Du ÄR ju bäst men du behöver inte bevisa det varje dag. Men att klia en häst i nacken ser i alla fall väldigt rogivande ut!

#2 / / Erika:

Du kommer lyckas med allt du vill för du har viljan och drivkraften :)

#3 / / countrypride.blogg.se:

Känner igen mig i det du skriver. Jag är också en sån som bara ångar på och låter kroppen ta betydligt mer stryk än vad den egentligen tål. Jag är tydligen en "overdoer" enligt smärtteamet på den smärtmottagning jag är inskriven på.. Förstår inte alls vad de syftar på ;) Men jag har alltid varit sån, och jag har inte valt att drabbas av alla de sjukdomar och besvär jag idag tvingas tackla. Förr var det inga problem när huvudet ville mer än kroppen, nu är det annorlunda. Ibland kommer ju dock verkligheten ikapp en och man hinner börja reflektera över allt som sker och skett. Du är stark, Matilda och en förebild! Ta hand om dig och tillåt dig själv att känna efter lite "mer" ibland bara. Kram!