Ett år som amputerad

Jag har aldrig mått bättre, jag har aldrig mått sämre. Jag har upplevt mina bästa, respektive mina sämsta dagar i livet. Jag har pressat mig själv till max lika många gånger som jag legat ihop kurad i soffan då jag bara gett upp. Jag har utmanat mig själv om och om igen. Och jag har överlevt mitt första år som amputerad. 
 
Jag skrev dagen innan amputationen här på bloggen att jag skulle ge det ett år - sen skulle jag, om det behövdes, börja klaga. Just för att mitt första år som sjuk också var det år som var det absolut jobbigaste, innan man lärde sig vid den nya livssituationen. Och även om jag redan sedan innan hade rullstolen i livet och förlorade funktionen i högerbenet långt innan det togs bort, så har det varit jäkligt mycket att lära om. Att vänja sig vid en ny smärta har varit långt ifrån lätt och att lära sig ett nytt liv med helt nya förutsättningar har varit tufft såväl fysiskt som inte minst mentalt - trots att jag i stort sett bara fått bättre förutsättningar i livet efter amputationen. Men att ha varit van vid en viss smärta, van vid tanken på att göra vissa saker, och helt räknat bort vissa andra saker från livet, som man nu istället kan göra. Ja, det är en stor skillnad i livet bara där. 
 
Första tiden efter amputationen
Tiden efter amputationen var jäkligt smärtsam, minst sagt. Det strålade i hela kroppen och jag fick lära mig allt från början igen. Bara småsaker som att bara kunna sätta sig i sängen eller förflytta sig till rullstolen var svårt i början. Allt gjorde ont och jag ville spy på tanken att bara sätta mig upp. Jag gick på tunga mediciner som ändå inte tog bort den äckligt hemska smärtan och  jag låg och skrek rakt ut på nätterna av smärta samtidigt som jag skulle träna fem dagar i veckan på rehabet för att så snabbt som möjligt ta mig tillbaka. Ringarna jag fick under ögonen där har nog fortfarande inte försvunnit, haha.
 
Första halvåret 
Men jag körde trots allt slut på mig själv första halvåret.Trots det så hade jag när jag två månader senare skrevs ut från sjukhuset hunnit med att åka på trav med egen starthäst tre gånger, varav en resulterade i min första tränarseger (på pappret i alla fall, Johan tränade ju så var väl hans tränarseger egentligen 😝), jag hade hunnit upp på hästryggen tre gånger och jag hade på helgpermissen börjat på att köra både storhäst och ponny hemma. 
Efter en månad utskriven från sjukhuset hade jag hunnit iväg på tre galor, varav jag blev prisad på Svensk Travsports gala och nominerad till Årets Förebild på Parasortgalan, även Linna hade hunnit vinna lopp. 
Fjärde månaden som amputerad hade jag börjat heltid i skolan igen samtidigt som jag var igång och körde/fixade i stallet och jag började jobba utöver skolan. Strax därefter körde jag även mitt första lopp både med storhäst och ponny.
 
Jag tränade, träffade vänner, jobbade, pluggade, festade och tillbringade resterande timmar i stallet med att köra, pyssla och gosa med hästarna tills jag i juni gick ut skolan och kroppen liksom sa stopp åt allt.. Fram tills juni hade jag aldrig sedan amputationen tackat nej till något som inte krockade med något annat. Jag var igång från morgon till kväll samtidigt som jag grinade på nätterna för det gjorde så ont. Jag hade så mycket jag vela göra som jag inte kunnat eller orkat med tidigare att jag övertygade mig själv att smärtan försvann om jag var igång. Vilket inte var hela sanningen, eftersom jag istället bara fick mer ont mot kvällen och låg vaken med smärta istället sen till följd av att jag överansträngt mig eller suttit upp för länge under dagen. 
 
Sommaren
Jag önskar faktiskt att jag, eller någon annat, kunnat sagt åt mig att ta det lite lugnt. Att ge mig själv det där året jag sagt att jag behövde för mig själv. För att återhämta mig och ställa in mig på det nya. Istället för att köra hela vägen in i väggen första halvåret för att sen knappt orka sitta upp under sommaren. Årets sommar var nog den finaste någonsin men jag var aldrig iväg till stranden, jag solade aldrig, jag fick aldrig något gjort, aldrig något skrivet och jag blev aldrig klar med något. Jag jobbade det jag orkade och kunde med det egna företaget, åkte på trav och körde Linna och Linnson. Sen sov jag eller bara låg i soffan tre dagar i sträck (dvs det jag kanske skulle gjort efter amputationen istället). 
 
Nu 
Så ja. Det här året har varit en riktig bergochdalbana, minst sagt. Jag har pressat mig själv till max och kanske är det även därför jag, som tidigare aldrig haft ett fast jobb eller eget boende,  nu jobbar på heltid, 74 mil hemifrån, med det jag älskar. Men också med ett jobb jag själv bara för ett år sedan sagt att jag inte klarar av. 
Men även om året varit tufft såväl fysiskt som psykiskt i omgångar så har det bjudit på så mycket bra. Jag har verkligen upplevt mina bästa, roligaste och stoltaste ögonblick detta år och jag har vuxit in i mig själv så mycket. Jag vet vad jag vill, vad jag kan, orkar och klarar. Och jag vet vilka som står mig närmast. Jag vet att jag är en jävla kämpe och jag vet att även om livet är riktigt skit så blir det bra. 
Och jag har aldrig någonsin fått så mycket stöd och kärlek från såväl nära som från folk jag inte ens har träffat under det här året, och ni bloggföljare har verkligen betydit guld många gånger med era fina kommentarer. 💕
 
Jag skrev där innan amputationen att det var dags för ett nytt kapitel i livet och det nya kapitlet har verkligen bjudit på det mesta. Det har varit spännande, farfyllt, dramatiskt och vågat. Och jag är så, så nyfiken på vad nästa kapitel i livet har att erbjuda. 
 
Första året som enbent sammanfattat med 76st bilder
 
Amputationen / Ett år senare
#1 / / Larseric :

Så sitter man då här ytterligare en gång med tårfyllda ögon. Jag tillhör de där som du nästan aldrig träffat, men jag har läst bloggen sedan länge, ända sedan Matildas Äventyr och LH. Hoppas verkligen att du har förstått hur ENORMT STARK du är/har blivit och vilken förebild för andra. Stort LYCKA TILL.

#2 / / Marica:

DU ÄR EN RIKTIGT KÄMPE!!!!! :D

#3 / / Agnetha:

Jag är så vansinnigt imponerad av dig! att jobba som hästskötare är ett otroligt tufft jobb - mer än folk anar. <3 och ett viktigt jobb, men det vet du ju redan! :)

#4 / / Agnetha:

Jag är så vansinnigt imponerad av dig! att jobba som hästskötare är ett otroligt tufft jobb - mer än folk anar. <3 och ett viktigt jobb, men det vet du ju redan! :)

#5 / / Agnetha:

Jag är så vansinnigt imponerad av dig! att jobba som hästskötare är ett otroligt tufft jobb - mer än folk anar. <3 och ett viktigt jobb, men det vet du ju redan! :)