Från första symtomet, till den jag är idag - del 2

Min resa från att ha varit ett aktivt barn till en nervsjuk ungdom har varit långt ifrån enkel. Många av er har tidigare hört delar av historien hur det hela har varit, men många har också undrat hur allt blivit som det blivit och vad som egentligen hände. Varför och när kom rullstolen in i bilden? Varför amputerades benet? Och hur kommer det sig att jag, som innan sjukdomen aldrig kört en häst - blev Sveriges första rullstolsburna travkusk? Jag har på grund av många sådana frågor tänk att jag i denna serie av inlägg ska sammafatta sjukdomshistorian, från första symtomet och hela resan tills där jag sitter idag. Inläggen kommer komma ut en gång i veckan (varje onsdag) och här nedan kan ni läsa Del 2. 
För att läsa Del 1 - klicka HÄR 


Fortsättningen.. 
Hela sommaren hade spenderats på sjukhuset med sondmatning och några tappra försök att få mig att komma tillbaka till livet igen. Även en till operation gjordes mot hösten. Min kropp var vid det här laget väldigt tagen av allt som hänt och allt som förändrats, jag var utmattad såväl psykiskt som fysiskt och sommaren på sjukhuset hade varit riktigt tuff, av flera olika anledningar. 
 
Men till hösten skrevs jag äntligen ut igen, dock fick sondmatningen hänga på några månader till. Jag använde mig helt av rullstolen för att ta mig fram (vilket var typ från sängen till soffan) och jag behövde hjälp med exakt alla förflyttningar. Från rullstol till säng, till toan, hjälp med duschen och hjälp upp för trappen - där mitt sovrum fanns. Mamma och pappa var guld och hjälpte mig med exakt allt,  dygnet runt och veckorna ut. 

Skolan & det sociala 
Skolan var först inte ens ett tänkbart alternativ, men så småning om började jag med någon timme i taget som sedan blev någon dag i taget. Jag hade i början väldigt svårt för att äta bland folk och var inte alls bekväm med rullsolen. Jag kände mig som världens mest ocoolaste tjej och gillade inte tanken på skolan alls. Speciellt inte med tanke på att jag inte ens, om det skulle behövas, kunde gå på toan själv. Och jag fullkomligt vägrade att jag skulle ha någon med som kunde hjälpa mig med något sådant, det var ju liksom alldeles för pinsamt.
 
Att lägga sadeln på hyllan, och selen på ryggen.. 
Men att jag inte längre kunde rida var faktisk en av de sakerna jag tyckte var värst. Det hade varit en sån stor del av mitt liv och jag älskade verkligen alla turer jag och Bella hade varit ut på. Alla galopper över åkrarna och alla flygturer efter skogsstigarna. Jag hade så många drömmar inom ridningen, så bara tanken på att lägga sadeln på hyllan för gott var riktigt svårt.
Bild från 2011
 
Så en snöig vinterkväll strax innan jul 2007 grinade och skrek jag till mina föräldrar att ponnyn minsann skulle säljas. Att ha henne gåendes utanför fönstret dag in och dag ut utan att jag kunde göra något med henne gjorde bara så fruktansvärt ont i själen. Hon skulle bort därifrån, hur ont det än gjorde. 
 
... Och exakt så hade mina föräldrar också kunnat gjort. De hade kunnat sagt att ja, vår dotter sitter nu i rullsol. Hon har ont i kroppen, kan knappt göra något själv och vi vet knappt vad det är för sjukdom hon fått. Så ja, det är kanske lika bra att sälja ponnyn. Men tror ni de gjorde det då? Såklart inte. Och det är jag väldigt, väldigt tacksam för. 
 
För mitt i natten den kvällenså väcks jag av att det står en rockard i mitt rum (alltså på övervåningen??). Minns så väl när pappa där och då lyfter över mig i rockarden och säger att vi inte alls ska sälja någon ponny. Det går att lösa på andra vis.. Pappa är själv uppvuxen med travet eftersom farfar både födde upp, tränade och körde. Så när pappa insåg att jag inte längre kunde rida, såg inte han några större bekymmer med att istället sätta mig i en rockard. 
 
Så någon dag senare selar vi, som knappt (inte alls) kunde sela, på ponnyn som vi endast har ett lovord på att hon någon gång i livet hade blivit körd - för att (helt ovetandes) ta våra första staplande steg in i travvärlden. För med en pappa som gick framför och ledde ponnyn, och med en mamma som gick bakom och höll mig kvar i vagnen så körde jag för första gången iväg med mitt lilla gotlandsruss. 
 
Att det skulle bli någon karriär inom travet var det dock ingen som trodde där och då..  Inte heller att det skulle bli just de där körturerna som skulle bli min största rehab och bästa medicin i flera års tid framöver. Men en sak är jag rätt så säker på, och det är att om mina föräldrar inte gjort som de gjorde i den där situationen och valde att se lösningarna på problemen när jag själv inte såg någon lösning - så är jag rätt så säker på att jag inte varit där jag är idag. Det är de, och världens tuffaste fyrbenta läromästare Skogsdala Bella som jag har att tacka för mycket här i livet. ❤
Bilderna i inlägget är från 2008 och famåt. Vagnen fick jag julen 2007 men saknar bilder från första tiden. Systemkameran kom in i livet 2009 - så sedan dess finns det bilder i överflöd. 😜 Nästa onsdag kan ni läsa fortsättningen! 
Visa fler inlägg