Från första symtomet, till den jag är idag - del 1

Min resa från att ha varit ett aktivt barn till en nervsjuk ungdom har varit långt ifrån enkel. Många av er har tidigare hört delar av historien hur det hela har varit, men många har också undrat hur allt blivit som det blivit och vad som egentligen hände. Varför och när kom rullstolen in i bilden? Varför amputerades benet? Och hur kommer det sig att jag, som innan sjukdomen aldrig kört en häst - blev Sveriges första rullstolsburna travkusk? Jag har på grund av många sådana frågor tänk att jag i denna serie av inlägg ska sammafatta sjukdomshistorian, från första symtomet och hela resan tills där jag sitter idag. Inläggen kommer komma ut en gång i veckan (varje onsdag) och här nedan kan ni läsa Del 1. 
 
Tiden innan sjukdomen 
Året var 2006, och det var höst ute och det var då allt började. Jag var bara 10 år gammal och jag satt nog, i stort sett, aldrig still. Min högsta dröm om att få en egen ponny hade gått i uppfyllelse för ungefär ett och ett halvt år sedan. Ridskolans Skogsdala Bella, ponnyn jag som 7 åring lärde mig rida på, hade blivit tillsalu och min familj köpte henne till mig och min syster. Hon var däremot inte den enklaste och uppfyllde säkert alla fördommar som finns om gotlandsrussen. Hon var envis som en åsna, slängde av mig var och varannan ridtur, sprang hem när hon kände för det, bockade, stegrade och var totalt omöjlig att tränsa. Men jag älskade henne så. 
Jag gick även kvar på ridskolan, jag drömde ju om att bli nästa Malin Baryard, så jag måsta ju träna mycket. Och förutom ridningen så gillade jag riktigt mycket att röra på mig, på alla möjliga vis. Jag tränade judo, vilket var rätt så bra för där lärde jag mig ju hur jag skulle ramla när jag flög av ponnyn (tänkte ärligt talat på det viset😂), och jag tränade friidrott och tävlade i löpning lite då och då. Jag var helt enkelt en rätt så aktiv liten unge! 

Första symtomen
Och det var väl av just av den anledningen ingen av läkarna tog smärtan på allvar när den väl började komma. För det var också under en friidrott träning som jag först började få ont i högra hälsenan, och alla doktorer jag sedan träffade sa åt mig och mina föräldrar att det var en sportskada jag fått. Det sattes vikter på högerbenet, det töjdes och det var vattengymnastik. Och för varje doktor eller sjukgymnast jag träffade, för varje behandling som gjordes, så fick jag bara ondare och ondare i takt med att benet allt eftersom krampade ihop sig allt mer. Ingen hittade felet och jag fick räkna bort den ena aktiviteten efter den andra. En hemskt tid väntade för både mig och min familj innan vi visste eller förstod vad som var "fel" på mig.. 
 

Diagnosen 
Ungefär ett halvår efter första symtomet hade visat sig blev jag skickad till Karolinska sjukhuset där det efter en träff med en specialist smärtläkare konstaterades att jag hade fått nervsjukdomen Complex Regional Pain Syndrom (CRPS). Vid det här laget gick jag på kryckor, benet var allt mer ihopdraget och smärtan hade spridit sig från hälsenan, ner i foten och upp genom hela högra benet. Jag kunde inte längre utföra någon av mina tidigare aktiviteter och jag missade mycket i skolan. Smärtan var hemsk och jag kommer aldrig, aldrig glömma sista gången jag sadlade av Bella. Det kändes verkligen som om att hela mitt liv var förstört, som att varje läkarbesök gjorde mig allt sämre och som om hela livet hade vänts upp och ner. Som att ingenting någonsin kommer bli sig likt, och lite så blev det väl med.. 

Jag var 11 år och när klockorna ringde för sommarlov låg jag inlagd på Karolinska sjukhuset efter min andra operation. Jag hade vid det här laget slutat äta, mitt ben var inget annat än en smärtsam klump och jag fick tillbringa hela den sommaren inlagd på barnavdelningen, aningen på Karolinska i Stockholm, eller hemma i Hudiksvall. Förutom diagnosen Comlex Regional Pain Syndrom fick jag även diagnos på ätstörning och depression. Benet gjorde nu så ont så att jag inte ens kunde ha hårda sömmar på byxorna, vattnet brände mot huden och rullstolen hade kommit in i mitt liv. Hela mitt mitt liv hade vänts upp och ner och ingenting var längre sig likt. 
 
Och när väl skolan startade igen till hösten så kom inte jag tillbaka... 
Fortsättningen kommer nästa onsdag!