Ett halvår i söder

I mitten på maj var det ett halvår sedan jag packade väskan och sa hejdå till allt där hemma på obestämd tid. Jag körde 74 mil ner i landet med bilen full med packning för att provjobba en vecka i stallet. Jag blev kvar, och packningen fick efter att jag bott två veckor i stallet packas upp i en mysig liten stugan som jag fick hjälp att hitta bara några minuters bilväg från stallet. 
 
Jag hade ingen aning om vad som väntade. Vilka utmaningar jag skulle stöta på. Vad andra skulle tycka eller hur länge jag skulle stanna. Och absolut, jag skulle ljuga om jag sa att det alltid varit lätt och rolig. Så många gånger i vintras som jag kom hem till en tom stuga med en stump som var blå och iskall efter en dag ute i stallet. Så många gånger jag svärt över att jag inte klarat saker som jag tycker borde vara självklart. Så många gånger självförtroendet fått sig en smäll och så många gånger jag känt mig totalt värdelös och endast en "börda" för resten av stallet. 

Men, så galet lycklig är jag trots allt över att jag tog den här chansen. För att jag varje dag i ett halvårs tid har kunnat kliva upp och åka till mitt absoluta favoritställe. Så många gånger jag känt mig stolt över det jag klarat och så mycket jag lärt mig och utvecklas, såväl på jobbet som privat. Jag har trotsat mina rädslor, jag har klarat mig själv.  Jag har motbevisat de som tvivlat, jag har fått uppleva nya saker, tagit mig till platser jag aldrig skulle sett annars, träffat fantastiska människor och framförallt så har jag fått den otroligt stora äran att ta hand om sex stycken galet underbara hästar. Jag älskar alla så mycket och det har verkligen varit en fantastiskt resa att få följa och ta hand om dessa stjärnor. Vilka hästar alltså! ❤ Galet lycklig för att jag fått uppleva allt det här. För att jag vågade, för att jag fick chansen. För att någon trodde på mig.