Från första symtomet, till den jag är idag - del 3

Min resa från att ha varit ett aktivt barn till en nervsjuk ungdom har varit långt ifrån enkel. Många av er har tidigare hört delar av historien hur det hela har varit, men många har också undrat hur allt blivit som det blivit och vad som egentligen hände. Varför och när kom rullstolen in i bilden? Varför amputerades benet? Och hur kommer det sig att jag, som innan sjukdomen aldrig kört en häst - blev Sveriges första rullstolsburna travkusk? Jag har på grund av många sådana frågor tänk att jag i denna serie av inlägg ska sammafatta sjukdomshistorian, från första symtomet och hela resan tills där jag sitter idag. Inläggen kommer komma ut en gång i veckan (varje onsdag) och här nedan kan ni läsa Del 3. 
För att läsa Del 1 - klicka HÄR , för all läsa Del 2 - Klicka HÄR 


Fortsättning... 
Efter den där första körturen runt jul 2007 blev det bara fler och fler turer i vagnen. Turerna blev också längre, terrängen tuffare och ponnyn envisare. Ett år senare kunde jag, förutom ett antal punkteringar, räkna in två avbrutna skaklar, något ryggstycke som gått av, x antal uråkningar och omkull vältningar med vagnen, en gång en utkallad veterinär och en ja, en "något" krokig och bucklig vagn.. Jag vet, det låter illa! Men det var nog faktiskt exakt det där jag behövde för att komma tillbaka igen. Att kombinera en (väldigt väldigt) envis (men snäll) gammal ridskoleponny som inte är körd på många år med en lätt(tippad) vagn och en obalanserad och oruttinerad elvaåring kusk - kan man nog rätt så snabbt lista ut inte är det säkraste saken man kan göra. Om man nu inte vill bygga upp en minst lika tuff och envis kusk som ponnyn hon lär sig av vill säga - för då har man gjort exakt rätt! 
 
För det var ju såhär att min lilla Bella lärde sig rätt så fort att man kunde backa med vagnen. Det kan förvisso låta relativt snällt med tanke på vad hästar faktiskt kan göra. Men ibland kändes det lite som att mitt lilla russ faktiskt backade mer än vad hon gick framåt. Fort gick det också och någon hänsyn till vad som fanns bakom hade hon inte alls. Antingen tog det stutt i något träd, eller så for vi båda två ner i det branta diket. Att den gammla ridskoleponnyn relativt fort lärde sig att vagnen var lätt tippad, och att matte med sin halvdana balans därmed var lätt att tippa ur, var kanske inte så svårt att lista ut det heller. En körtur kunde därmed gå till som så att jag selde på Bella, sen lyfter mamma över mig i vagnen för att släppa iväg oss efter byvägarna och så dröjer det en halvtimme, timme, eller typ två timmar innan pappa får ett samtal där jag berättar i vilket dike jag ligger i och åt vilken riktning ponnyn skrittat iväg åt (eller om hon stod två meter ifrån mig och åt från gräset i dikeskanten). Sen satt jag där och väntade tills pappa och mamma kommer, hämtar ponnyn åt mig och lyfter upp mig i vagnen igen innan jag och mitt envisa russ lite fint fortsätter vårt körpass som om inget annat hänt. 
 
Det bästa rehabet, den bästa medicinen.. 
Och sådär höll vi på ett bra tag. Ibland gick det bra, ibland gick det lite sämre. Min läromästare var stenhård mot mig men hon var också aldrig dum, utan hon var bara lite väl mycket ponny ibland. Men lika kul hade vi oavsett och timmarna i stallet blev ovärdeliga för mig. För det som tidigare hade varit min största hobby blev nu också mitt rehab tillbaka till livet. Och den bästa medicinen jag kunde få, såväl för kropp som själ. 
När jag började köra behövde jag hjälp med allt, alltså allt. Om det så var att ta ner en tallrick från skåpet eller lägga mig i sängen. Jag hade alltid en vuxen i närheten, jag hade slutat med alla mina tidigare aktiviteter, klarade inte heltid i skolan och jag besökte aldrig någonsin mina vänner (trappor och sånt, ni vet..). Jag hade gått från att vara ett aktivt barn som klarat allt själv, till att inte klara något alls. Men dessa, om än lite väl intressanta körturer, ändrade på det. 
 
För det första jag fick känna att jag klarade själv var just min ponny. Hur mycket hjälp jag än behövde med allt annat i livet så kunde jag känna att jag faktiskt klarade att lägga på selen på min ponny för att sedan kunna köra iväg helt själv utan uppsyn eller folk runt om mig. Det var en av få stunder på dagen jag gjorde något själv, och fick vara själv. Bella blev mina nya ben när mina egna inte längre bar och vi kunde vara ute i skogen i flera timmar. En tur på tre timmar på helgen var inget ovanligt, oavsett väder och årstid, och en tur på uppemot 6 timmar en fin sommardag hände lite då och då det med. Att testa nya vägar (eller knappt synliga skogsstigar) var bland det roligaste som fanns, och det var också på just sånna vägar de flesta uråkningarna skedde. Men, det var även i och med just en sån uråkning (där såväl jag som min kompis flög ur vagnen) som jag lärde mig hur jag skulle göra för att klara av en förflyttning med min "nya" kropp. Och den känslan när jag, efter att ha behövt hjälp/stöd med alla små förflyttningar, kunde ta mig upp från marken till en stubbe och sedan från den ta mig upp i vagnen - helt på egen hand medan min kompis höll i ponnyn. Den känslan glömmer jag aldrig. Det var så häftigt och jag kände mig verkligen så stark! 
Alla de där körturerna gav min kropp styrka och balans medan huvudet både fick något att kämpa för och enorm glädje, för att inte tala om frihetskänsla. 
 
Tuffaste läromästaren ger envisaste kusken.. 
Så mitt första stapplande år som kusk var väl kanske inte det lugnaste året. Jag hade kanske inte den där läromästaren som lyssnade på allt man sa och aldrig gjorde något fel, men det är jag faktiskt väldigt glad över. För med facit i hand, vart hade jag egentligen varit idag om jag haft den där "snällaste" hästen man kan ha som nybörjare? Eller vart hade jag varit idag om mina föräldrar gått och lett runt mig och min ponny i grimskaft varje körpass eller spärrat in oss i en liten paddock? Förmodligen hade jag inte varit där jag är idag och förmodligen hade jag inte vågat prova och utmana mig själv så mycket som jag gjort faktiskt genom åren. Så tror i varje fall jag. 
 
För jag är faktiskt himla glad över att Bella såg vad jag behövde och gav mig den där lite mer utmanande starten. Jag är glad över att mina föräldrar inte en endaste gång drog i handbromsen utan istället endast frågade åt vilket håll jag tänkt köra åt och uppmanade mig att alltid ha en laddad telefon med mig (vilket jag än idag alltid har). För oavsett om min ponny backade ner mig i ett dike, stod på två ben eller for fram i full galopp, eller att jag valde en körväg som inte bör köras med vagn, så kan jag inte minnas en endaste gång jag känt mig rädd eller osäker bakom den där ponnyn. Hon gav mig den perfekta grunden och hon lärde mig att vara tuff, framåt och orädd i vagnen.. Men framförallt så lärde hon mig också att om man kan vara envisare än ett gotlandsruss, ja då klarar man tamefan alla andra utamningar i livet med. 💞
Ser ni silvertejpen på skaklarna här nedanför? 🤣
Precis som på förra inlägget så är bilderna inte helt i enighet med texten utan några av de är från något/några år senare. Men de passar bra in ändå. 😇 Nästa inlägg kommer upp om en vecka! 
CRPS / Gotlandsruss / Ponnytrav / skogsdala bella
#1 / / Martin Skwirzynski:

Vilken fantastisk historia och du är en suverän berättare också! Tack för att jag fått läsa den!!!

Svar: Tack så mycket!
Matilda Persson, 21 år

#2 / / Marie:

Hi Hi!
Jättebäst!
Hur sjuttion fick hon av tränset?
Och helt oskyldig ser damen ut.
Tacks för skrattet!

Svar: Haha ja du det minns jag inte ens men skrattade gått när jag hittade bilen i bildarkivet! På bilden innan i bildserien den är tagen från står hon och biter på en höbal. Såå jag vet inte, kliat av det kanske haha?
Matilda Persson, 21 år