Två år som amputerad

Idag är det exakt två år sedan högerbenet amputerades och den där resan mot en ny kropp började. Två år sedan jag blev av med det ben som krånglat för mig i så pass många år. Det ben som genom åren gett så mycket smärta, så mycket skräck och så mycket tårar. Infektioner efter infektioner, resor mellan sjukhus, mediciner och behandlingar som inte hjälpt. Allt det ledde tillslut till en amputation. Från det att läkaren och jag för första gången diskuterade för och nackdelar med amputation tills det att amputationen blev av tog inte ens tre veckors tid. Allt där gick alltså rätt så fort. Vill ni läsa om varför benet amputerades så går det att läsa om HÄR. 

Amputationsdagen 
Nu har det gått två år men jag minns nog hela jäkla amputationsdagen ändå. Från hur jag låg vaken hela natten på patienthotellet, orolig över vad som var på väg att ske. Över om rätt beslut har tagits, och över smärtan som alla pratat om. Minns hur det var så mycket fram och tillbaka om när på dagen jag skulle opereras, hur jag fick sitta där i sjukhussängen och bara ovisst vänta. Minns också hur hela operationen sen fick skjutas upp en halvtimme bara för att det inte gick att sticka in den där nålen man ska ha i armen för att få medicin. Så rädd som jag var den förmiddagen har jag, och kommer nog aldrig, heller att vara. Så galet nervös och så galet jävla rädd. 
 
Jag minns också väldigt väl hur förvirrad jag var när jag vaknade, de hade bett mig tänka på något kul när jag sövdes så jag tänkte på hur jag och Adventure svävat över upploppet bara några veckor tidigare. Vilket resulterade i att jag trodde jag åkt ur vagnen och kommit på sjukhus när jag vaknade (😂). Fattade inte alls att benet var borta, för det kändes EXAKT som att benet var där. Jag kunde liksom känna trycket mot bröstet och allt, allt, allt som jag tidigare känt. Så galet läskigt och konstigt, speciellt när man tittade ner och såg att benet inte var där fast man fortfarande kände det. 

Och den där smärtan jag var rädd för den kom, och det rejält. Två veckor tog det innan vi hittat mediciner som hjälpte, innan det kunde jag inte ens sitta upp eller vända mig i sängen. Jag låg på riktigt och skrek rakt ut för det gjorde så fruktansvärt jävla ont. 
Men tillslut så blev det på en bättre nivå och jag hamnade på en rehabmedicinsk avdelning i två månader. Där fick vi koll på mediciner och kroppen fick påbörja att läka och lära igen. 
 

Första året 
Första året efter amputationen blev ett år där mycket handlade om att lära känna sig själv igen. Jag visste vad jag ville och på något vis blev väl allt lite för mycket just på grund av det. Jag hade så många drömmar och saker jag ville göra, saker som förut inte helt varit möjligt på grund av benet och infektionerna. En månad efter amputationen satt jag på hästryggen och i vagnen igen, efter tre månader körde jag lopp och innan det första halvåret gått hade jag hunnit startat upp företaget och börjat frilansa som fotograf/journalist och gått ut skolan (trots två månader på sjukhuset). Dessutom hade jag de egna hästarna att träna samtidigt som jag själv både gymmade och gick på gåskola. Också blev det lite fest, resor och galor på helgerna. Jag gick från att ha vara sängliggandes ungefär var tredje vecka pga infektionerna och smärtan till att helt enkelt knappt ens ha en minut över - samtidigt som jag egentligen kanske skulle gett mig tiden till att läka och återhämta mig i det nya. Jag är glad att jag gjorde allt, men jag önskar samtidigt att jag gett mig mer tid till allt hinna ikapp allt. För när sommaren sen kom så kom också allt annat ikapp, och både orken som viljan försvann. Jag behövde läka, och det fick sommaren bli till för.  

Men efter ett heltiskt halvår, och några lugnare sommar månader, så slutade det med att jag elva månader efter amputationen såg en jobbannons om att ett stall i Blekinge sökte personal. Två veckor senare flyttade jag ner och började jobba som hästskötare. Mitt första heltidsjobb och mitt första boende. Hela 74 mil ner i landet. Jag hade fått mitt drömjobb, och det hade inte ens gått ett år sedan benet amputerades. Jag var så galet lycklig. 
Mer om första året går att läsa HÄR
 

Det senaste året 
Detta år har till största del handlat om jobb, jobb och jobb. Men också om att växa och börja om på nytt, någon annan stans i livet. 
Stalljobbet har såklart varit det som tagit upp den mest av tiden och orken. Jag har fått jobbat med kroppen och varit igång oavsett väder och vind. Jag har fått kämpat med en stump som blivit blå och iskall såfort vädret varit kallare eller blåsten varit hårdare samtidigt som resten av kroppen (och rullsolen, herregud vad den varit trasig 😂) fått jobbat på ordentligt såväl som vid alla pass i vagnen som alla otaliga timmars stalljobb och sena nätter. Jag har fått utmanat kroppen till max, men också på vägren lärt mig vad min kropp klarar av. Vart gränsen går. Jag har hatat min funktionsnedsättning så jädrans mycket och jag har muttrat över såväl klumpiga rullstolar som taskig balans eller över att ett extra ben inte finns. Men lika mycket som jag hatat förutsättningarna har jag känt mig stolt över det som faktiskt klarats av, på ändå en så pass kort tid. Hade jag haft benet kvar så hade en heltidstjänst inte varit möjlig - och speciellt inte i ett stall. Amputationen har varit jobbig men samtidigt ångrar jag inte vårat beslut. Även om jag fortfarande har ont och måste ta lite mediciner så mår jag så mycket bättre nu. Jag orkar mer, sover (oftast) bättre och känner mig på något vis tryggare i mig själv. Små saker som varit jobbiga förut känns lite enklare idag och framförallt så slipper jag alla hemska infektioner. 

Så jag ser helt enkelt framemot vad framtiden har att ge! Flera av de mål jag hade för två år sedan har redan klarats av, men såklart det alltid finns drömmar och nya mål. Att komma igång med loppkörningarna igen och kanske börja rida lite mer är väl något av det. Att kanske våga sig på att prova en protes ett annat. Vi får helt enkelt se vad det tredje året har att ge.. 
 
#1 - - Emelie:

Strongt av dig 🧡 vad inspirerande att läsa om din "resa" tillbaka. Kram

Svar: Tack!
Matilda Persson

#2 - - Anonym:

Vilken kämpe du är! Önskar dig all lycka och framgång, det är du värd, men var rädd om dig! Kramar/Marianne