Ibland är inte själva tävlingsresultatet det viktigaste

Minns ni att jag i något inlägg längre ner berättade att jag åkte till Axevalla med en av mina passhästar förra veckan? Resultatet blev ju somsagt galopp, och det i sig var ju väldigt tråkigt. Men jag var, faktiskt, väldigt nöjd över dagen ändå. Ni vet sådär när man bara kan kolla på hästen och vara sådär lite små stolt trots en i sig rätt kass tävlingsdag? 

När jag skulle börja jobba hos Fredrik i november 2018 så gjorde jag först en provvecka för att se så att allt fungerade för mig, resterande personal och hästarna. Jag fick då mina passhästar och en av dessa var just den jag åkte med till Axevalla förra veckan. På min första tävlingsdag, som var under den där provveckan, så åkte jag med samma häst till Kalmartravet. Han var då två år och skulle göra sitt kvallopp. Amarock som han heter är en av de större hästarna i hans kull och jag minns att jag varken kunde få på honom ett huvudlag eller leda honom upp till provtagninsstallet den kvällen. Ni kan ju tänka hur bra första tävlingsdagen kändes för mig då, haha. 
Precis som att de flesta hästarna rätt fort lär sig att man ska vara lite lugnare och försiktigare när man hanteras av en i rullstol, så finns det också de där hästarna som lär sig att den där rullstolen oftast endast är något som gör människan svagare och enklare att leka med. Amarock var den enda av mina passhästar som tillhörde den andra kategorin. Han var aldrig dum eller hetsig, men han visste att det var han som bestämde. Att jag inte nådde att ta på huvudlaget om han höjde huvudet och att jag endast släpades efter om han gick åt fel håll när vi skulle till hagen, ja det lärde han sig fort. Precis som att han fortfarande vet att jag inte får på benlindorna om han viftar med benen i axelhöjd på mig, haha.
När jag skulle beskrev den här hästen för första gången för min bror så var kommentaren "Ja men då är det ju lugnt, du beskriver ju bara en stor Linnson. Den där kommer du att gilla". 😂 Och lite rätt har han allt. Ni som följt mig sedan ponnytiden vet ju att Linnson är en ponny med mycket personlighet, precis som denna kille har. 
 
Men mycket kan hända på lite mer än ett år och det var just det som jag tänkte lite extra på under resan till Axevalla. När jag gjorde den där provveckan så tänkte jag att jag med den här hästen aldrig kommer kunna åka med själv. Men sedan han började tävla så har vi åkt iväg själv med en chaufför större delen av gångerna och Amarock har hittills inte gjort ett endaste fel - tvärtom. Nu på axevalla så stod vi tex i ett stall där man måsta öppna liksom hela boxfronten när man skulle in i boxen. Man måsta också öppna hela den där boxfronten och köra in sulkyn i boxen när man skulle sätta på den. 
Amarock selades helt lös i boxen, sen tog jag honom i grimskaftet och kunde enkelt rulla in sulkyn i stallet och in i boxen för att sedan vända hästen rätt och lägga på sulkyn - även där helt löst. Han sänker huvudet när huvudlaget ska på och när vi går mot duscharna som ligger en bit bort efter att loppet har gått så går han med huvudet sänkt i nästan höjd med mina händer. Det trots att pulsen fortfarande är uppe eftersom att han nyss kutat runt travbanan. Men det är inget som påverar honom. Så lugn, så cool. Så klok. 

Jag har inte lärt honom något av det där och vi har inte övat något speciellt alls. Utan vi har bara gjort samma saker om och om igen, tills det klickat. Han kan fortfarande se en rolig pinne på väg till hagen och gå åt fel håll med mig igen precis som förut, men han är också en sån som går åt det håll huvudet pekar åt - så sålänge man ser till att huvudet går åt det håll man villl åt så är det liksom lugnt, hehe. 
 
Jag vet egentligen inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget men jag tycker bara det är så himla kul att tänka tillbaka. Kul att få följa dessa hästar i deras utvecklig, och utvecklas tillsammans med dem. Man kommer de hästar man jobbar med så fruktansvärt nära och man lägger de så nära hjärtat. Nästan lite för nära kan det kännas ibland. Att få jobba med det man brinner för är minst sagt inget att ta förgivet, och jag är så fruktasvärt glad över allt vad dessa hästar gett mig under mina månader som hästskötsare. ❤
 
#1 - - Karin:

Jag förstår din lycka, precis!!
Hade lite samma tankar idag när jag på egen hand åkte iväg med min numer rätt fogliga prins. För inte så längesen var det rätt bökigt att åka själv, trots att jag har två ben och ingen rullstol. Idag gick han lugnt ur transporten, lät mig sitta upp stillastående, gick med upp på skogen utan några större missöden, sprang några rätt snabba galoppintervaller och skrittade sen lugnt tillbaka. Lycka :-)!
Jag är såå imponerad av dig och du inspirerar! Ser fram emot att få fortsätta läsa om dina äventyr. Ha det gott! Karin