Nu blir det vila
Efter starten förra måndagen var LH halt. Hon såg inte mer än stel ut på rakt spår, men i nedförsbackar och framförallt på volten var hon rätt så skuttig. Jag bokade veterinärtid men hon blev bättre och bättre under veckan. I måndagskväll var hon endast lite orytmisk i vänster varv på volt. Men även fast hon såg mycket bättre ut så kändes det bäst att åka in med henne i tisdags, bara för att få svar på vad som egentligen krånglade. Och jag som trodde hon var lite överransträngd hade minsann helt fel. Det hittades nämligen såväl utväxter som en lös benbit. 
 
Veterinären tyckte precis som vi sett att hon inte riktigt hängde med i volten, och tyckte att hon inte fick med sig bogen riktigt. Vi böjde igenom henne och mycket riktigt var det som vi trott höger fram som hon var mest känslig på. Däremot sitter den lösa benbiten på vänster ben, och där reagerade hon i stort sett ingenting alls. 
Det andra som upptäcktes var att hon hade som små utväxter ovanför knät som inflamerades (blev förmodigen irriterat efter starten) och hon behandlades därför runt karpaltunneln (och jag har försökt googlat mig fram till detta utan resultat, haha). Det var i alla fall detta som hon blivit halt av så nu blir det två dagar på box och sen tre veckor semster innan återbesök. 
Lösa benbiten går inte göra något åt men det var verkligen superliten och hon är inte halt utav just det. Så prognosen verkar vara god trots allt och vi ger inte upp henne i första taget. Jag ska försöka vara lite positiv för en gångs skull och ska det verkligen skita sig så betäcker jag bara istället. Än är äventyret inte slut! 
 
Tillbaka i tävlingsulkyn!

Adventure skrämde mig rejält förra sommaren och de senaste månaderna har jag endast vågat kört henne en gång, och det var förra veckan. Men Micael Broberg brukar ju säga att ingen minns en fegis och likaså tänkte jag; för idag tog jag mig i kragen och körde ett lopp för första gången på rätt precis tio månader. Med hästen som skrämt vettet ur mig så många gånger, men också med hästen som från början startade upp min lilla travkarriär. Ett autolopp över 2640m på en lerig Rättviksbana. Resultatet blev en sjätteplats och även om jag inte är så nöjd över min egna kuskprestation så är jag så himla glad över att jag verkligen gjorde det! Jag körde loppet, LH skötte sig toppen och jag kunde inte varit stoltare. 😭❤️⭐️🐎💨🐴

Känns så jäkla bra
LH är en fantastisk häst. Hon är snäll i allt, lättkörd och okomplicerad. Ja, i alla fall så är det så oftast. Men hon har sina stunder där hon är riktigt jävla grisig och på grund av det så slutade jag köra henne. Jag vågade helt enkelt inte chansa mer. 
Men nu har hon inte sparkat sedan i början av november och *peppar peppar ta i trä* förhoppningsvis kommer hon inte börja slå igen nu när brunstperjoden börjar. I slutet av förra året hade jag aldrig för mitt liv kunnat tänka mig att jag någon gång skulle sätta mig där i vagnen igen men igår var jag inte ens lite nervsö när jag satte mig bakom henne igen. Det kändes exakt som vanligt, som om vi aldrig haft något uppehåll från varandra. Jag var inte ett dugg rädd utan istället kändes det ungefär som att vi skulle ta en sväng bort till Via, precis som om allt var som det alltid varit. 
 
Och så underbart det är att ha det gjort! Å jag har absolut inget emot att köra henne på banan egentligen. Men däremot fegar jag nog liite till innan jag utan att tveka sätter mig i vagnen och kör efter småvägarna här hemma. Kan tyckas löjligt (det tycker jag själv egentligen så haha) men har varit nojig sen i slutet av maj ifjol och jag tänker inte låta henne skrämma mig så pass igen. Att köra på banan är första seget och nu är det gjort, förbaskat skönt!