Uppdatering om hästarna hemma

Frågan jag fått absolut mest (flera gånger i veckan, eller flera om dagen ibland 😅) sedan jag flyttade ner hit är vad hästarna gör medan jag är här nere och om jag har tänkt att flyttat ner de. 
Jag vet inte hur många gånger jag rent av struntat i att svara på den frågan när någon ställt den till mig över sociala medier och jag vet inte hur många otaliga timmar jag själv funderat över de där frågorna själv. Men såhär är det! 

När jag från början åkte ner så var det bara för en provvecka. Jag hade fått jobberbjudandet bara en vecka innan så allt gick väldigt, väldigt fort. Men jag diskuterade allt med familjen och tänkte helt enkelt att erbjudandet var för roligt för att tacka nej till "bara för" avståndet och ville helt enkelt testa och se hur det kändes såväl på jobbet som allt runt om. Men som ni vet så fungerade ju jobbet bra, och jag blev kvar. Vilket är superkul! 

Men, nu snackar vi också om tjejen som skaffade sin första häst 2005 och sedan dess faktiskt aldrig heller har sålt en häst. De har helt enkelt fått stannat tills den dagen de blivit gamla eller sjuka. Så, nu sålde jag ju ingen häst heller. Men jag själv flyttade däremot ifrån dem alla (vilket är minst lika svårt, tro mig😂). 

Anledningen till att jag inte behövde sälja, eller hitta boende åt alla här nere på en gång, var för att jag nu, precis som i fjol när jag var inlagd på sjukhuset halva vintern, har en helt fantastisk familj som backar mig i allt och också delar mitt intresse. Hemma har vi, som de flesta av er har koll på, 6 hästar. Och det är kallblodet Linna och gotlandsrussen Linnson och Bella som är mina. Greve och Adventure äger jag tillsammans med brorsan och pappa och Daffy äger brorsan själv. 

 Adventure är dräktig och inte helt min egen, så att ta ner henne nu är något jag absolut kan göra (och skulle vilja göra😆) men inget jag bestämmer över själv. Vi tycker helt enkelt att det blir bäst för LH och fölungen att den föds på gården. 

Greve är "sjukpensionär" och går just nu bara som sällskap åt Adventure. Att flytta på honom för min egen skull känns inte bra det heller. 
 
Bella är min första ponny, hon blir 25 år i år och är pensionär sedan länge. Hon är varken en häst man flyttar på eller säljer. I vintras lånade jag ut henne medan jag var på sjukhuset men lagomt till att jag kommit hem igen stod Bella helt plötsligt en dag på gården igen. Hon hade då rymt från sin fodervärd och gått (!) hela vägen hem till oss igen. Galet roligt, vi alla skrattade bra mycket åt henne och hon fick också som hon ville och stanna hos oss igen sen. 
 
Linna är den enda utav mina som är igång nu och såväl därför en av de som av den anledningen skulle passa bäst att flytta ner. Men de punkterna som talar emot det är att 1. Det finns inga kallblodslopp såhär långt söder över 2. Hon är en häst med mycket nerver och den enda av mina hästar som jag faktiskt kan behöva hjälp med ibland (typ att någon håller henne still när jag sätter mig i vagnen, leder henne när hon blir för nervig eller med som hjälp/säkerhet vid lastning) 3. Hon ska betäckas med en hingst i Hälsingland till våren och 4. Hon blir rätt stressad  och vimsig vid flytt och nya rutiner. 
Så istället för att ta ner henne för min egen skulle, när jag vet att hon har det toppen där uppe, så tränar brorsan med hjälp av sin flickvän (ridträning) och lite pappa henne åt mig istället. Alltså precis som ifjol. Johan tycker det bara är kul och skulle han inte tycka det så skulle jag lånat ut, sälja eller lämna iväg henne till en proffstränare istället.
 


Också slutligen Linnson! Jag har i typ tre säsonger nu sagt att jag ska sluta med ponnytrav och tänke att i och med den här flytten så får det också bli så. Men, jag tycker redan nu livet är rätt tråkigt utan egen häst och hade gärna haft (minst 😂) en av de här. Och ska man se det till fakta så är det väl ändå Linnson som passar bäst till det, men inte just nu. Det kanske skulle vara mer aktuellt till våren när jag gjort mig mer hemmastadd och vet vad jag klarar och inte, men inte nu. Tråkigt nog.. Linnson vilar bara där hemma och det är inte något som är hållbart i längden, han är ju liksom en aktiv ponny och måste aktiveras. Sälja kan jag inte, så är det bara, hur tokigt det än låter. Jag har fått erbjudandet från flera håll både nu och tidigare men jag kan inte sälja en sån som han till någon jag inte känner. Men flyttar han inte ner till mig så lånas han absolut ut - till någon jag har koll på. 
 
Såå ja, så är väl helt enkelt läget! De har det toppen där uppe utan mig och mamma, pappa, Johan och Sandra tar hand om de på absolut bästa vis. Så den enda som lider utav detta är nog jag. 🙈 Tur nog har jag 6 st sköthästar på jobbet som jag får skämma bort istället. Och jag har både en Greve, en LH och en Linnson i personlighetstyper utav sköthästarna så jag har ju fått några som jag känner igen mig i också. 😉 

2018 - Uppstarten på allt det nya

"Så mycket drömmar, så många mål - 2018, jag har aldrig vart så redo". Så slutade mitt blogginlägg för rätt precis ett år sedan där jag från sjukhussängen sammanfattade 2017. 2018 var året då mitt nya liv skulle ta sin början. Det där nya kapitlet som jag inte riktigt visste hur raderna skulle skrivas eller åt vilket håll livet skulle riktas åt tog sin början. När året startade var jag kvar på sjukhuset efter amputationen och trots att jag visste att resan skulle bli lång och tuff så hade jag så många mål, drömmar och idéer om hur mitt 2018 skulle bli.. Och första kapitlet i "det nya livet" kunde verkligen inte bjuda på så mycket mer än vad det faktiskt gjort. 


Som travtränare & Kusk 
När jag låg där i sjukhussängen i början av året och behövde pepp till livet diskuterade vi alla lopp, alla resor och allt kul som skulle hända med hästarna under året. Vi sa vi skulle packa bilen full och åka med alla hästar till Hoting. Vi pratade om elitloppshelgen. Vi satte upp mål och drömmar. Och jag längtade som bara den tills jag skulle få swisha förbi alla på upploppet bakom LH. Men inget blev riktigt så som vi tänkt oss.. För istället för att stå där med tre starthästar blev det knappt en starthäst till stallet i år. 

Linnson
Efter att ha börjat säsongen med mest diskningar så visade Linnson åter igen upp sin lite mer mogna sida och helt plötsligt var den där ponnyn som alltid varit lite rullig och svår att hålla i trav nästintill travsäker och vi var tvåa eller trea i var och varannat lopp. Ingen seger men tre målfotoförluster, fem andraplatser och två tredjeplatser bjöd säsongen på. Också fick vi avsluta säsongen som klubbmästare i år igen! Han går framåt för varje säsong och jag kunde verkligen inte vara stoltare! 

 Adventure 
Denna tjej gjorde en riktigt bra vintersäsong. Sänkte rekord, var placerad och vann lopp. Johan hade skött vinterträningen bra och allt kändes toppen. Men hon gick också upp i pengarklassen och även fast hon fortsatte göra det hon skulle i loppen, så blev loppen och konkurrenterna tuffare medan hon sprang på i sina vanliga farter utan att riktigt hinna med. Jag körde mitt första lopp med henne efter amputationen i april (också årets enda lopp för mig) och det blev också henne sista lopp. Vi beslutade oss för att hon skulle få bli mamma istället och betäckte henne därmed med Tobin Kronos. 

Greve 
Helgen innan jag skulle amputeras (så november 2017) så körde jag sista loppet med Greve. Han kändes fin, pigg och framåt. Men vi hamnade bakom fel ryggar och drogs bakåt i fältet. Efteråt kom banveterinären och pratade med oss då hon tyckte han såg ofräsh ut i lägre farter. Så hade han betett sig/sett ut sedan hans skada på senan och ringbandet något år tidigare, men då han inte haltat och var pigg och fin hade vi kört på ändå emellan kollerna hos veterinären. 
Men efter en ny koll hos veterinär under vintern konstaterades det att han även hade pålagringar i frambenen, och efter ytterligare några månader (maj) fick han problem med kotsenskidan. Så vi tog det tunga beslutet att han inte längre skulle behöva vara travhäst längre och därför fick mitt sista lopp innan amputationen även bli hans sista lopp i livet. Inlägget om detta går att läsa HÄR.

Linna 
Även hon blev bra vintertränad och tog några palceringar - och även hon en seger under de första månadena på året. Men när broddarna plockades av började hon åter igen att ta sina onödiga galopper i loppen. Hon blev hetare och hetare och jag beslutade mig tillslut för att jag inte längre ville köra henne efter by och bilvägarna hemma. Så jag flyttade in henne till Hagmyren över sommaren där hon fick den träningen hon förtjänade. I augusti gav jag däremot upp, kollade upp henne ordentligt hos veterinär och ställde henne sedan i en stor hage hemma istället där hon bara fick stå och vara häst ett tag innan vi sedan började om från början igen. Någon start har det därav inte blivit sedan i juli men brorsan vintertränar henne i år igen, så hoppas vi på att hon gör några bra lopp senare i vinter innan det blir dags även för henne att bli betäckt. Ingebest är bokad som partner till henne.
På nio starter under 2018 vann hon ett lopp, sprang hon in 41 300kr och sänkte sitt egna rekord. 

Jobb, skola & det nya

Priser 
Jag skrevs ut från sjukhuset i slutet på januari och hann inte mycket mer än hem innan frisyren skulle fixas och galaklänningen skulle köpas. Samma helg som jag skrevs ut skulle jag iväg till Stockholm för att medverka på Paragalan 2018. Jag hade där och då inte suttit upp många timmar i sträck, men en gala där jag var nominerad till "årets förebild" (i och med min satsning inom travet) ville jag inte missa. Priset gick dock inte till mig, men att bara vara en av tre som var nominerad i en sån fin kategori kunde inte värma mer trots allt.  Jag fick däremot ett pris bara några veckor senare när Svensk Travsport arrangerade sin gala. Jag visste ingenting utan blev dit lurad och fick där ta emot Helen Anns pris. Ett stipendium som brukar delas ut till framgångsrika kvinnor inom sporten, men som lilla jag fick ta emot inför hela travsportens elit. Ett ögonblick jag aldrig kommer glömma och en kväll jag är så tacksam för att jag fick uppleva 💞

Skolan 
Jag kom igång igen med skolan så fort jag orkade sitta upp tillräckligt länge för att vara på plats. Jag ville verkligen bli klar med skolan och trots att jag var borta nästan tre månader var jag till våren klar med alla uppgifter och äntligen var det min tur att ta studenten! Galet lycklig och taggad ännu mer på framtiden! 

Egna företaget 
Samtidigt som jag var igång igen med skolan startade jag upp egna firman och började jobba allt mer med foto, media och journalistik. Jag skrev och fotade för olika tidningar och hemsidor, gjorde vinnartavlor och fotade på olika travbanor. Mitt första riktiga år som fotograf blev verkligen över förväntan. Totalt blev det 63 fotodagar på olika travbanor över hela Sverige och ca 80+ sålda vinnartavlor. Galet! 

Segerbild på Ulf Eriksson som gör segergest bakom Milligan´s School efter segern i Sundsvall Open Trot 

Första året som amputerad
Att börja sitt "nya liv" är inte alltid lätt. För mig innebar inte amputationen allt för mycket negativt, utan snarare mer positiva saker i och med att jag blev av med det där smärtsamma benet och de ihållande infektionerna. Men, att gå från att man alltid tänkt att man inte kan göra vissa saker, tänkt att det är såhär livet ska vara. Till att faktiskt kunna göra mer saker, vara aktiv på ett annat vis och leva ett liv efter helt andra förutsättningar - kan man tänkta endast är positivt. Men när psyket inte hänger med blir även det, till något negativt. För lite så har mitt år varit. 
Jag började med att jag ville göra allt jag inte klarat av förut. Ville visa att att jag mådde bra. Ville bevisa för mig själv att det inte fanns några hinder, några fel eller brister. Jag pressade mig själv för hårt för jag ville veta exakt vart "den nya gränsen" gick. Jag har lärt mig leva med en ny smärta, jag har jobbat,pluggat, tränat, festat, rest, skött och tränat hästar samtidigt som en stump försökt läka med nerver, muskler och senor som säger emot. Jag har haft ont som fan, jag har legat vaken hela nätter och grinat och jag har pressat mig ännu mer. Tills jag tillslut hittade min gräns, och nöjde mig med det. 
Mer om just det här har jag skrivit i det HÄR inlägget, som publicerades ett år efter amputationen.

Heltidsjobbet & flytten
Också som avslutning på detta året, och nästa på veckan ett år sedan amputationen, flyttade jag ner 74 mil i landet för att börja jobba på heltid som hästskötare hos Fredrik Persson. Jag lämnade hem, vänner, familj, firman och egna hästar för att göra något jag alltid drömt om att göra - men aldrig trott att jag klarat. Detta blev en väldig otippad vändning i livet som jag inte alls hade räkna med. Men jag är så galet glad att jag fick chansen, och att jag vågade ta chansen. 

Sammanfattat 
Året har minst sagt bjudit på såväl toppar som dalar. Jag har aldrig mått bättre, och jag har aldrig mått sämre. Jag har testat så mycket nytt, jag har lärt mig minst lika mycket på vägen. Jag har vågat hoppa ut för de brantaste stup för att hitta mig själv och jag har varit med om så himla, himla mycket som jag inte ens vågat drömma om när jag låg där i sjukhussängen för ett år sedan. Visst, de där målen med hästarna gick åt skogen. Men på det personliga planet uppbyllde jag mer drömmar och mål än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig skulle kunna hända på bara ett år. 
... Och trots allt det så kan jag ändå säga att det kändes som att 2018 var ett mellan år. Ett år där allt startades upp och allt nytt tog sin början. Det var uppstarten på det nya och nu återstår det bara att se vart allt det kan leda. Det ska minst sagt bli spännande att se vad 2019 har att erbjuda. För hur var det nu de sa? "Att ingen dröm är för stor", det är då i alla fall något jag under det senaste året har fått lära mig är sant. 💞


/ L.H Adventure /

En Adventure bebis bakas

Men hur spännande är inte det här då! Vi betäckte ju Adventure i somras och nu har hon fått åkt förbi hos veterinär Sisso för 100 dagars kontroll och på ultraljudet syntes en fin liten Adventure bebis som såg ut att att se välskapt och välmående ut! Så himla häftigt. För er som inte följt det hela så är pappan Tobin Kronos. 
 
Damen har även börjat lagt på sig lite vikt, hon är absolut inte fet och förmodligen är magen bara resultatet av en sommar utan träning i gräshage. Meen, hon är rund, glad, pigg och alltid hungrig. Så det känns som att hon tar det hela med allt vad de nya rutinerna heter med ro. Men ibland undrar jag om hon saknar turerna på banan lika mycket som matte gör.. ❤
 
Lilla fölisen är beräknad till i slutet av maj. Så det känns som att detta år kommer bli första gången på många, många år (typ 10 år??) som jag missar Elitloppshelgen. Men det kan det ju vara värt! Om nu liten tänkter stanna kvar och komma när den ska, vill säga.
På bilderna här under ser ni Adventure överst och Tobin Kronos på den understa bilden.