OK. Att jag skulle komma upp på hästryggen innan jag hann upp i vagnen igen det trodde jag absolut inte skulle hända. Men det är så att en sköterska frågade mig om jag ville testa rida någon dag och jag sa såklart ja. För er som inte vet så red jag innan jag blev sjuk, så när rullstolen kom in i mitt liv började jag istället köra av den anledningen att det gjorde för ont i benet för att jag kunna rida. Eller ja, jag har ju skrittat och ridit på både Bella och min kompis häst Pikanten någon gång ibland men inte mer än att skritta runt något varv runt ridbanan typ. Så det var ju såklart jätte spännande att få chansen att testa rida igen nu efter att jag amputerat. Få känna av skillnaden och liksom se om det fungerade bättre, som jag hoppades på. 
 
Sagt och gjort fick jag följa med sköterskan ut till Högbo Ridklubb där hästen Ryan's Topper står, en häst sköterskan tagit dit när hästen var fem år, och nu tror jag han var hela 25 år. En väldigt snäll och känslig herre som gjorde allt ringrostiga Matilda bad honom om. Kändes som jag hela tiden gled mot vänster, satt snett och konstigt men det gick bra. Jag har inte suttit på hästryggen på ett och ett halvt år och då skrittade jag bara runt på en åker. Sen kan jag väl inte påstå att vi gjorde så mycket mer än så idag heller men jag fick prova på hur det kändes, svänga lite mellan konor också avslutade vi med att ta några travsteg över långsidorna. Huur häftigt som helst! Ont gjorde det i höften och jag tror hela stumpen gav upp efter travet för det dunkar fortfarande som bara den i hela stumpen men det var de allt värt! För det gick faktiskt bättre att rida nu än vad det gjorde innan amputationen, otroligt nog. Och gör det ont men uthärdligt nu första gången, bara åtta veckor efter amputationen, bör det ju bara kunna kännas bättre och bättre sen. 
 
Så nu kan jag inte längre skylla på att det skulle vara något problem med varken balans eller smärta som jag tyckte förra helgen, hem å köra snabbjobb bara! 😉
 

Varit dålig på att uppdatera er om rehabfronten denna vecka så tänkte skriva lite om det nu för vet ni vad jag gjort denna vecka? Jo, jag har gått  hela fjorton meter med kryckor! Liksom hejj hallå för några veckor sen tränade jag på att kunna sitta upp och nu tränar jag för första gången på typ 8-9 år på att gå. Och det går liksom bra, ändå. Fast jag är ostadig, helst lutar mig mot väggen och har en som går och håller i mig i ett bälte så ja, det går. Det går att gå, haha! Otroligt. Förut när benet suttit som det gjort har jag haft alldeles för ont för att kunna skutta runt, men nu när det "bara är en stump" så känns det bra. Det känns liksom lätt även om det är svårt. Som att lära sig att cykla igen, fastän att man går. 
Men det är en otroligt lång bit kvar tills jag ska kunna använda protes, jag vet inte ens om det kommer gå med tanke på stumpen (beröringskänsligheten är kvar). Men jag står i kö till att få komma till gåskolan i Gävle. Och skulle det bli så att jag inte kan ha protes så får det va så, för mig är det bara stort att kunna stå på kryckor. Skulle jag bli så pass stark så jag tex kan använda kryckorna när jag ska hämta en häst i en lerig hage, eller bara kunna ta mig upp till skogsdelen i hagen på sommaren, så är bara det total lycka för mig. Men sen såklart, skulle jag i framtiden kunna lära mig gå med en protes så skulle ju det vara ännu häftigare. 
 
Dessutom, som toppet av lyckoberget så skrivs jag ut från avdelningen om exakt en vecka. Om en vecka skrivs jag ut från sjukhuset efter att ha varit inlagd sen 21 november. Om en vecka är jag fri från allt vad sjukhus heter och kan sakta börja jobba mig tillbaka till vardagen igen hemma. Som jag längtar! 
Mitt lilla rum!

15 januari 2018

En ledig helg

Om mig

Jag har haft premission från sjukhuset över helgen och det blev även en paus från bloggen de här två dagarna. Men ni har inte missat allt för mycket trots allt. Lördag blev, förutom lite stall, en vilodag efter fredagens heldag. Men så på söndagen var jag helt inställd på att försöka ta mig upp i vagnen igen. Selade på Linnson gjorde jag med men sen fick det va, det gjorde ont och allt kändes bara för mycket. Hade tänkt kört om det så bara var till postlådan men det kändes inte riktigt som rätt läge. Och så får det väll också kännas ibland. Men såhär efteråt ångrar jag mig att jag inte bara satte mig där och körde om så bara runt lilla gårdsplan. Jag får helt enkelt hoppas på att det känns bättre nästa permiss eller hemgång så jag kan testa då istället.. 
 
Men något annat som blev gjort under helgen var att jag provat och köpt klänning till galan! Även några byxor blev köpta. Innan har jag absolut inte kunnat haft klänning med tanke på hur benet suttit fast, och byxor har vi behövt lämnat in för att sys om för att de ens ska gå att få på. Nu var det liksom bara att köpa? Hur smidigt som helst! Det blev jag lite gladare över. 
Bilden på Lexie under min säng är typ den enda bild jag tagit i helgen (känner verkligen hur dålig bloggare jag är här, haha). Lexie sover alltid under sängen och har alltid gjort. Tomt utan henne här på sjukhuset. ♥