2018 - Uppstarten på allt det nya

"Så mycket drömmar, så många mål - 2018, jag har aldrig vart så redo". Så slutade mitt blogginlägg för rätt precis ett år sedan där jag från sjukhussängen sammanfattade 2017. 2018 var året då mitt nya liv skulle ta sin början. Det där nya kapitlet som jag inte riktigt visste hur raderna skulle skrivas eller åt vilket håll livet skulle riktas åt tog sin början. När året startade var jag kvar på sjukhuset efter amputationen och trots att jag visste att resan skulle bli lång och tuff så hade jag så många mål, drömmar och idéer om hur mitt 2018 skulle bli.. Och första kapitlet i "det nya livet" kunde verkligen inte bjuda på så mycket mer än vad det faktiskt gjort. 


Som travtränare & Kusk 
När jag låg där i sjukhussängen i början av året och behövde pepp till livet diskuterade vi alla lopp, alla resor och allt kul som skulle hända med hästarna under året. Vi sa vi skulle packa bilen full och åka med alla hästar till Hoting. Vi pratade om elitloppshelgen. Vi satte upp mål och drömmar. Och jag längtade som bara den tills jag skulle få swisha förbi alla på upploppet bakom LH. Men inget blev riktigt så som vi tänkt oss.. För istället för att stå där med tre starthästar blev det knappt en starthäst till stallet i år. 

Linnson
Efter att ha börjat säsongen med mest diskningar så visade Linnson åter igen upp sin lite mer mogna sida och helt plötsligt var den där ponnyn som alltid varit lite rullig och svår att hålla i trav nästintill travsäker och vi var tvåa eller trea i var och varannat lopp. Ingen seger men tre målfotoförluster, fem andraplatser och två tredjeplatser bjöd säsongen på. Också fick vi avsluta säsongen som klubbmästare i år igen! Han går framåt för varje säsong och jag kunde verkligen inte vara stoltare! 

 Adventure 
Denna tjej gjorde en riktigt bra vintersäsong. Sänkte rekord, var placerad och vann lopp. Johan hade skött vinterträningen bra och allt kändes toppen. Men hon gick också upp i pengarklassen och även fast hon fortsatte göra det hon skulle i loppen, så blev loppen och konkurrenterna tuffare medan hon sprang på i sina vanliga farter utan att riktigt hinna med. Jag körde mitt första lopp med henne efter amputationen i april (också årets enda lopp för mig) och det blev också henne sista lopp. Vi beslutade oss för att hon skulle få bli mamma istället och betäckte henne därmed med Tobin Kronos. 

Greve 
Helgen innan jag skulle amputeras (så november 2017) så körde jag sista loppet med Greve. Han kändes fin, pigg och framåt. Men vi hamnade bakom fel ryggar och drogs bakåt i fältet. Efteråt kom banveterinären och pratade med oss då hon tyckte han såg ofräsh ut i lägre farter. Så hade han betett sig/sett ut sedan hans skada på senan och ringbandet något år tidigare, men då han inte haltat och var pigg och fin hade vi kört på ändå emellan kollerna hos veterinären. 
Men efter en ny koll hos veterinär under vintern konstaterades det att han även hade pålagringar i frambenen, och efter ytterligare några månader (maj) fick han problem med kotsenskidan. Så vi tog det tunga beslutet att han inte längre skulle behöva vara travhäst längre och därför fick mitt sista lopp innan amputationen även bli hans sista lopp i livet. Inlägget om detta går att läsa HÄR.

Linna 
Även hon blev bra vintertränad och tog några palceringar - och även hon en seger under de första månadena på året. Men när broddarna plockades av började hon åter igen att ta sina onödiga galopper i loppen. Hon blev hetare och hetare och jag beslutade mig tillslut för att jag inte längre ville köra henne efter by och bilvägarna hemma. Så jag flyttade in henne till Hagmyren över sommaren där hon fick den träningen hon förtjänade. I augusti gav jag däremot upp, kollade upp henne ordentligt hos veterinär och ställde henne sedan i en stor hage hemma istället där hon bara fick stå och vara häst ett tag innan vi sedan började om från början igen. Någon start har det därav inte blivit sedan i juli men brorsan vintertränar henne i år igen, så hoppas vi på att hon gör några bra lopp senare i vinter innan det blir dags även för henne att bli betäckt. Ingebest är bokad som partner till henne.
På nio starter under 2018 vann hon ett lopp, sprang hon in 41 300kr och sänkte sitt egna rekord. 

Jobb, skola & det nya

Priser 
Jag skrevs ut från sjukhuset i slutet på januari och hann inte mycket mer än hem innan frisyren skulle fixas och galaklänningen skulle köpas. Samma helg som jag skrevs ut skulle jag iväg till Stockholm för att medverka på Paragalan 2018. Jag hade där och då inte suttit upp många timmar i sträck, men en gala där jag var nominerad till "årets förebild" (i och med min satsning inom travet) ville jag inte missa. Priset gick dock inte till mig, men att bara vara en av tre som var nominerad i en sån fin kategori kunde inte värma mer trots allt.  Jag fick däremot ett pris bara några veckor senare när Svensk Travsport arrangerade sin gala. Jag visste ingenting utan blev dit lurad och fick där ta emot Helen Anns pris. Ett stipendium som brukar delas ut till framgångsrika kvinnor inom sporten, men som lilla jag fick ta emot inför hela travsportens elit. Ett ögonblick jag aldrig kommer glömma och en kväll jag är så tacksam för att jag fick uppleva 💞

Skolan 
Jag kom igång igen med skolan så fort jag orkade sitta upp tillräckligt länge för att vara på plats. Jag ville verkligen bli klar med skolan och trots att jag var borta nästan tre månader var jag till våren klar med alla uppgifter och äntligen var det min tur att ta studenten! Galet lycklig och taggad ännu mer på framtiden! 

Egna företaget 
Samtidigt som jag var igång igen med skolan startade jag upp egna firman och började jobba allt mer med foto, media och journalistik. Jag skrev och fotade för olika tidningar och hemsidor, gjorde vinnartavlor och fotade på olika travbanor. Mitt första riktiga år som fotograf blev verkligen över förväntan. Totalt blev det 63 fotodagar på olika travbanor över hela Sverige och ca 80+ sålda vinnartavlor. Galet! 

Segerbild på Ulf Eriksson som gör segergest bakom Milligan´s School efter segern i Sundsvall Open Trot 

Första året som amputerad
Att börja sitt "nya liv" är inte alltid lätt. För mig innebar inte amputationen allt för mycket negativt, utan snarare mer positiva saker i och med att jag blev av med det där smärtsamma benet och de ihållande infektionerna. Men, att gå från att man alltid tänkt att man inte kan göra vissa saker, tänkt att det är såhär livet ska vara. Till att faktiskt kunna göra mer saker, vara aktiv på ett annat vis och leva ett liv efter helt andra förutsättningar - kan man tänkta endast är positivt. Men när psyket inte hänger med blir även det, till något negativt. För lite så har mitt år varit. 
Jag började med att jag ville göra allt jag inte klarat av förut. Ville visa att att jag mådde bra. Ville bevisa för mig själv att det inte fanns några hinder, några fel eller brister. Jag pressade mig själv för hårt för jag ville veta exakt vart "den nya gränsen" gick. Jag har lärt mig leva med en ny smärta, jag har jobbat,pluggat, tränat, festat, rest, skött och tränat hästar samtidigt som en stump försökt läka med nerver, muskler och senor som säger emot. Jag har haft ont som fan, jag har legat vaken hela nätter och grinat och jag har pressat mig ännu mer. Tills jag tillslut hittade min gräns, och nöjde mig med det. 
Mer om just det här har jag skrivit i det HÄR inlägget, som publicerades ett år efter amputationen.

Heltidsjobbet & flytten
Också som avslutning på detta året, och nästa på veckan ett år sedan amputationen, flyttade jag ner 74 mil i landet för att börja jobba på heltid som hästskötare hos Fredrik Persson. Jag lämnade hem, vänner, familj, firman och egna hästar för att göra något jag alltid drömt om att göra - men aldrig trott att jag klarat. Detta blev en väldig otippad vändning i livet som jag inte alls hade räkna med. Men jag är så galet glad att jag fick chansen, och att jag vågade ta chansen. 

Sammanfattat 
Året har minst sagt bjudit på såväl toppar som dalar. Jag har aldrig mått bättre, och jag har aldrig mått sämre. Jag har testat så mycket nytt, jag har lärt mig minst lika mycket på vägen. Jag har vågat hoppa ut för de brantaste stup för att hitta mig själv och jag har varit med om så himla, himla mycket som jag inte ens vågat drömma om när jag låg där i sjukhussängen för ett år sedan. Visst, de där målen med hästarna gick åt skogen. Men på det personliga planet uppbyllde jag mer drömmar och mål än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig skulle kunna hända på bara ett år. 
... Och trots allt det så kan jag ändå säga att det kändes som att 2018 var ett mellan år. Ett år där allt startades upp och allt nytt tog sin början. Det var uppstarten på det nya och nu återstår det bara att se vart allt det kan leda. Det ska minst sagt bli spännande att se vad 2019 har att erbjuda. För hur var det nu de sa? "Att ingen dröm är för stor", det är då i alla fall något jag under det senaste året har fått lära mig är sant. 💞


Ett år som amputerad

Jag har aldrig mått bättre, jag har aldrig mått sämre. Jag har upplevt mina bästa, respektive mina sämsta dagar i livet. Jag har pressat mig själv till max lika många gånger som jag legat ihop kurad i soffan då jag bara gett upp. Jag har utmanat mig själv om och om igen. Och jag har överlevt mitt första år som amputerad. 
 
Jag skrev dagen innan amputationen här på bloggen att jag skulle ge det ett år - sen skulle jag, om det behövdes, börja klaga. Just för att mitt första år som sjuk också var det år som var det absolut jobbigaste, innan man lärde sig vid den nya livssituationen. Och även om jag redan sedan innan hade rullstolen i livet och förlorade funktionen i högerbenet långt innan det togs bort, så har det varit jäkligt mycket att lära om. Att vänja sig vid en ny smärta har varit långt ifrån lätt och att lära sig ett nytt liv med helt nya förutsättningar har varit tufft såväl fysiskt som inte minst mentalt - trots att jag i stort sett bara fått bättre förutsättningar i livet efter amputationen. Men att ha varit van vid en viss smärta, van vid tanken på att göra vissa saker, och helt räknat bort vissa andra saker från livet, som man nu istället kan göra. Ja, det är en stor skillnad i livet bara där. 
 
Första tiden efter amputationen
Tiden efter amputationen var jäkligt smärtsam, minst sagt. Det strålade i hela kroppen och jag fick lära mig allt från början igen. Bara småsaker som att bara kunna sätta sig i sängen eller förflytta sig till rullstolen var svårt i början. Allt gjorde ont och jag ville spy på tanken att bara sätta mig upp. Jag gick på tunga mediciner som ändå inte tog bort den äckligt hemska smärtan och  jag låg och skrek rakt ut på nätterna av smärta samtidigt som jag skulle träna fem dagar i veckan på rehabet för att så snabbt som möjligt ta mig tillbaka. Ringarna jag fick under ögonen där har nog fortfarande inte försvunnit, haha.
 
Första halvåret 
Men jag körde trots allt slut på mig själv första halvåret.Trots det så hade jag när jag två månader senare skrevs ut från sjukhuset hunnit med att åka på trav med egen starthäst tre gånger, varav en resulterade i min första tränarseger (på pappret i alla fall, Johan tränade ju så var väl hans tränarseger egentligen 😝), jag hade hunnit upp på hästryggen tre gånger och jag hade på helgpermissen börjat på att köra både storhäst och ponny hemma. 
Efter en månad utskriven från sjukhuset hade jag hunnit iväg på tre galor, varav jag blev prisad på Svensk Travsports gala och nominerad till Årets Förebild på Parasortgalan, även Linna hade hunnit vinna lopp. 
Fjärde månaden som amputerad hade jag börjat heltid i skolan igen samtidigt som jag var igång och körde/fixade i stallet och jag började jobba utöver skolan. Strax därefter körde jag även mitt första lopp både med storhäst och ponny.
 
Jag tränade, träffade vänner, jobbade, pluggade, festade och tillbringade resterande timmar i stallet med att köra, pyssla och gosa med hästarna tills jag i juni gick ut skolan och kroppen liksom sa stopp åt allt.. Fram tills juni hade jag aldrig sedan amputationen tackat nej till något som inte krockade med något annat. Jag var igång från morgon till kväll samtidigt som jag grinade på nätterna för det gjorde så ont. Jag hade så mycket jag vela göra som jag inte kunnat eller orkat med tidigare att jag övertygade mig själv att smärtan försvann om jag var igång. Vilket inte var hela sanningen, eftersom jag istället bara fick mer ont mot kvällen och låg vaken med smärta istället sen till följd av att jag överansträngt mig eller suttit upp för länge under dagen. 
 
Sommaren
Jag önskar faktiskt att jag, eller någon annat, kunnat sagt åt mig att ta det lite lugnt. Att ge mig själv det där året jag sagt att jag behövde för mig själv. För att återhämta mig och ställa in mig på det nya. Istället för att köra hela vägen in i väggen första halvåret för att sen knappt orka sitta upp under sommaren. Årets sommar var nog den finaste någonsin men jag var aldrig iväg till stranden, jag solade aldrig, jag fick aldrig något gjort, aldrig något skrivet och jag blev aldrig klar med något. Jag jobbade det jag orkade och kunde med det egna företaget, åkte på trav och körde Linna och Linnson. Sen sov jag eller bara låg i soffan tre dagar i sträck (dvs det jag kanske skulle gjort efter amputationen istället). 
 
Nu 
Så ja. Det här året har varit en riktig bergochdalbana, minst sagt. Jag har pressat mig själv till max och kanske är det även därför jag, som tidigare aldrig haft ett fast jobb eller eget boende,  nu jobbar på heltid, 74 mil hemifrån, med det jag älskar. Men också med ett jobb jag själv bara för ett år sedan sagt att jag inte klarar av. 
Men även om året varit tufft såväl fysiskt som psykiskt i omgångar så har det bjudit på så mycket bra. Jag har verkligen upplevt mina bästa, roligaste och stoltaste ögonblick detta år och jag har vuxit in i mig själv så mycket. Jag vet vad jag vill, vad jag kan, orkar och klarar. Och jag vet vilka som står mig närmast. Jag vet att jag är en jävla kämpe och jag vet att även om livet är riktigt skit så blir det bra. 
Och jag har aldrig någonsin fått så mycket stöd och kärlek från såväl nära som från folk jag inte ens har träffat under det här året, och ni bloggföljare har verkligen betydit guld många gånger med era fina kommentarer. 💕
 
Jag skrev där innan amputationen att det var dags för ett nytt kapitel i livet och det nya kapitlet har verkligen bjudit på det mesta. Det har varit spännande, farfyllt, dramatiskt och vågat. Och jag är så, så nyfiken på vad nästa kapitel i livet har att erbjuda. 
 
Första året som enbent sammanfattat med 76st bilder
 
/ Om mig / Sammanfattning av tidigare år / Stallet /

Ett år att minnas

2017 var ett händelserikt år, minst sagt. Både gällande travet och fotograferandet men framförallt för mig själv. Otroligt mycket har hänt och jag tänkte i detta inlägg få med det mesta och bästa från det gångna året. Jag brukar ju egentligen dela upp dessa inlägg i flera olika delar,  men denna gång ska jag försöka få allt sammanfattat i ett enda inlägg (fast egentligen så har jag så mycket att skriva om och så mycket bilder att visa från året att jag hade kunnat skriva en hel bok, haha). 

Ponnytravet 
2017 var en av Linnsons och mina bästa säsonger tillsmmans, där vi säväl sänkte rekord som fick chansen att för förska gången starta i lopp som Gävles Lilla Pris, Lilla Silverörnen och Ponnychampionatet. Vi var även inbjuden till Norrbottens lilla Pris, sänke rekordet till under två minuter och stod som segrare på Hotingtravet såväl som bygdetravet, g&g loppet, klubbmästerskapet och Freddys Minne (mini hästrally). 
 
Som travtränare & kusk 
I det "stora travet" gjorde jag min andra säsong som b-tränare tillsammans med tre helt fantastiska hästar, jag har lärt och utvecklas och framförallt så har jag på vägen haft helt obeskrivligt kul tillsammans med både familj, vänner och nya bekantskaper. 

Linna, mitt första och alldeles egna kallblod, gjorde sin första säsong hos mig. Ingen vinst men tre tredjeplatser och rekordsänkning. Och det har med henne varit en resa bara i sig. Hon är en häst snäppet vassare än vad jag egentligen "klarar av", men jäklar vad kul det varit. Och vilken personlighet! Så mycket jag lärt, så mycket jag grinat, skrattat och kämpat för den där hästen. I min värld världens bästa kallblod och hon har nog mer kapacitet än vad matte har, haha.

Adventure blev under våren utdömd av två helt oberoende veterinärer men efter några härliga sommarmånader i hagen kom hon tillbaka på topp, blev tvåa med mig i sulkyn i comeback loppet i slutet av oktober och avslutar året som vinnare två månader senare! Det har varit en otrolig resa med henne och att äntligen få stå i vinnarcirkeln tillsammans med hästen som en gång startade upp allt, det är minst sagt mäktigt. 
Foto; Ellinore Kempe 
 
Greve tränade endast första delen av halvåret och hann sen endast göra fyra starter varav tre av starterna hade kunnat slutat med mycket bättre placering om vi inte fått krångel på vägen. Det är en himla härlig häst att köra som har mer att hämta bara han får lite bättre tur i loppen (kanske går bättre om han får byta kusk i år ;)). 
Totalt gjorde ponny & hästarna 34 starter, varav jag körde 7 lopp med varmbloden och 11 lopp med Linnson. Tyvääärr blev det ingen kallblodsstart för mig men det hoppas jag på kommer längre fram. Kanske redan i år, vem vet? Några fler bilder från året med hästarna ♥
 
Jobb, skola & privat 
Förutom hästarna så har jag under året pluggat på heltid med förhoppning om att våren 2018 äntligen kunna "ta studenten" från folkhögskolan med fullständiga gymnasiebetyg och behörighet. Jag har samtidigt jobbat som banfotograf på Hagmyren, skött deras sociala medier och varit med och byggt upp och skött deras nya hemsida. Jag har skrivit och gjort min första egenskrivna intervju & reportage till en tidning, och där just om Hagmyren och dess aktiva. Mina bilder har synts i tidningar som Travet, Travronden och Sulkysport. Jag har skaffat bil, delvis flyttat till lägenhet och fick "årets bragdpris" på Gävleborgs travgala. Jag har jobbat som förebildsledare på läger och jag tror jag nästan rest runt hela Sverige. Och varenda resa har lett till ett häst, eller två (eller hundra) . Hoting veckan, Axevallas trippelhelg, Elitloppshelg, Hästrally, Kallblodsderby, varm & kallblodskriteriet, Jämtlands Stora Pris, Åby, EM i ridsport, Strömsholmdagarna, Wenngarn, Auktioner, Generalmönstring. Med eller utan egen häst- Ja oj vad jag rest! Och kul har jag haft. 
 
Sjukdomen, benet & amputationen 
Men så mitt upp i allt detta har åter ett år gått där jag dagligen fått kämpat med infektioner som inte velat gett med sig i det sjuka benet. Med ett ben som konstant gjort ont, och varit ivägen. Jag har varit sängliggandes. Jag har varit på rehab. Jag har träffat nya läkare. Och så, tillslut. Bestämdes det att benet skulle amputeras.
22 november 2017 blev jag enbent och egentligen var det då mitt nya kapitel började, inte nu vid årsskiftet. De senaste sex veckorna har jag för det mesta endast legat i en sjukhussäng, och jag har gråtit av både glädje och sorg av det som varit och det jag har framför mig, och för det som är nu. Jag har fått kämpa som aldrig förr bara för att försöka ta mig tillbaka till där jag var förut. Och det är just det mitt 2018 ska gå ut på, komma tillbaka. Ännu bättre än förut. Mitt nya liv har precis börjat och jag ska lära mig leva det. Jag ska lära mig anpassa mig till det nya. Jag ska göra allt jag inte kunnat göra förut. Jag ska köpa mig en klänning (eller en hely ny garderob). Jag ska leva, jag ska festa. Jag ska köra massvis med häst. Kanske söka jobb. Och jag ska fortsätta resa, uppleva och lära. Jag ska efter alla dessa år upp på hästryggen igen. Och jag ska efter alla dess år lära mig att gå, igen.
Så mycket drömmar, så så många mål -  2018, jag har aldrig vart så redo