/ Om mig / Sjukhuset&Sjukdomen /

Tänk att det snart gått ett år..

Tänk att för ett år sedan satt jag här och med en stor klump i magen. Jag hade precis fått reda på att mitt ben skulle tas bort bara någon vecka senare och hela livet skulle därmed stannas upp och planeras om. Jag var mitt upp i studier och alla fyra hästarna var igång på tävlingsbanan. Jag var så galet nervös och verkligen så, så rädd. Rädd för smärta, rädd för hur det skulle kännas, rädd för framtiden - och så himla himla rädd för att det skulle leda till något ännu värre.. Men om jag bara visste hur bra det ändå skulle bli! Tillslut.. 
 
Året har minst sagt varit omtumlande och en riktig jävla bergochdalbana. Jag har upplevt mina värsta och bästa stunder samtidigt som jag lärt känna mig själv och min omgivning på ett helt annat vis. Jag har vuxit som människa samtidigt som jag aldrig tidigare känt mig så sårbar, arg och ensam. Jag har fått lära mig leva med en ny smärta och ett nytt tillstånd och bara det har varit långt ifrån enkelt, samtidigt som operationen gav mig så himla många fördelar i livet jämfört med vad benet dragit ner mig tidigare.  
 
Det känns faktiskt lite smått galet att det snart gått ett år, för det känns som det var igår jag satt här med brevet med datumet i handen och inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Men det är ändå så himla mycket som hänt det senaste året och så mycket kul jag fått chansen att vara med om. Jag blev trots två månader på sjukhus efter amputationen klar med studierna i tid samtidigt som jag startade upp egna firman och började jobba, jag gick extrakurser och jag började köra lopp, tre av tre starthästar har vunnit lopp, jag har rest en massa - och kört en massa häst, och jag har blivit nominerad och prisad på gala. Och jag har kunnat sökt jobb, och jag har fått heltidsjobb. Drömjobbet. 
Jag har jobbat mig upp på toppen, ramlat tillbaka ner och tagit mig upp igen. Och det där nya kapitlet ni minns jag skrev om ifjol blev verkligen ett nytt kapitel för i stort sett inget i livet ser idag ut som det gjorde för ett år sedan. 
Och snart, snart är det dags att börja ännu ett nytt kapitel. Med ny stad, nytt boende, nytt jobb - och nya hästar.
 
/ Sjukhuset&Sjukdomen /

Två dagar på rehab

Tjoho blööggen! Nu är jag hemma igen efter två dagar i Sandviken där jag varit inlagd en snabbis på rehabmedicin avdelningen jag låg på i vintras, efter amputationen. Nu har jag varit tillbaka där för att kolla av hur allt gått under det senaste året (och kan ni fatta att det snart gått ett år sedan amputationen!). Vi har kollat igenom hur jag ligger till med träningen, sett över mediciner, hjälpmedel och pratat om hur vardagen fungerar, jobb, protes och framtid. Tycker det är toppen att kunna ha kvar kontakten med rehabet även nu långt efter att min rehabplan är slut bara för att kunna följa upp allt och se över hur man kan ändra eller förbättra saker. 
 
I vintras var den här avdelningen mitt hem och även om dagarna på sjukhuset nu väcker känslor och tankar man inte känt på länge så känns det ändå lite som hemma, om man nu kan säga så om ett sjukhus. Man känner alla i personalen, vi patienter pratar med varandra över lunchborden och även om det snart gått ett år så känns det som att det var igår jag skrev ut därifrån efter att ha varit inlagd där i några månader i vintras. Och även om jag nära på hatade stället i vintras så är jag så sjukt tacksam över att jag fick komma till det här stället för några år sedan. Jag har varit på så många olika sjukhus och träffat så mycket sjukhusfolk i mitt liv, så jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle vara på en liten avdelning i lilla Sandviken som skulle vara stället där jag "hittade rätt" i sjukvården. Läkaren och teamet där har hjälpt och gjort så mycket fört mig, och det är jag verkligen så glad och tacksam för. ❤
/ Om mig / Sjukhuset&Sjukdomen /

Tillbaka på sjukhuset

Så nu sitter jag här igen. I "min" säng, på "mitt" rum. På avdelningen jag spenderade några månader på i vintras. Och även om jag skrevs ut i slutet på januari så känns det precis som om jag nyss var här. Som om ingenting har hänt, samtidigt som det känns som att det är ett helt liv sedan jag låg här och knappt tog mig upp ur sängen. Men huuur kan det liksom ha hunnit gå fem månader sen jag var här sist? 
 
Jag är nu på rehabmedicin avdelningen i Sandviken för att följa upp sedan rehab tiden efter amputationen i vintras, se vad som gått framåt och hur vi ska planera framtiden. Jag kom hit imorse och får åka hem redan imorgon. Vilket är väldigt skönt, en till sjukhus period har jag inte lust med. 
 
Och sen är det väl lite galet hur mycket som hänt senaste halvåret, det inser jag ju nu när man väl sitter här. Fyra galor, seger med Linna, massa häst, jobb, skola, extra kurser, vänner, träning och trav. Jag har kört sju ponnylopp och ett storhästlopp. Och den där lugna perioden jag planerade att ha efter amputationen försvann helt, men det är väl kanske det som gjort att rehabet gått så pass bra. 
För nu sitter jag ju här. Klar med skolan, stark i kroppen och så jävla redo för framtiden. Och sjukhusteamet är överrens om att det är en sak som gjort att jag ändå tagit mig hit, och det är just hästarna - och körningen. Jag har alltid sagt att hästarna är bästa medicien och det har det verkligen varit den här tiden. Jag var uppe på hästryggen och i rockarden knappa en och en halv månad efter att benet amputerades och sen jag kom hem från sjukhuset har det varit full fart med körningen. Det har gett mig en grym bålstabilitet och balans, och det har hjälpt stumpen läka. Samt fått mig aktiv och såklart, glad. 
 
Så vad har vi kommit fram till idag? Min rygg som varit sned som bara den förut är nu helt rak, jag kan gå 60m (men en paus på mitten) med kryckor utan problem, balansen är bra, bålen stark och lilla stumpis mår trots smärtan bra. Allt har läkt ihop fint, ärret ser bra ut och vill jag i framtiden prova protes tror de inte att det ska vara några problem. Och mycket bättre bedömning än så kan man väl inte få?