Ett år som amputerad

Jag har aldrig mått bättre, jag har aldrig mått sämre. Jag har upplevt mina bästa, respektive mina sämsta dagar i livet. Jag har pressat mig själv till max lika många gånger som jag legat ihop kurad i soffan då jag bara gett upp. Jag har utmanat mig själv om och om igen. Och jag har överlevt mitt första år som amputerad. 
 
Jag skrev dagen innan amputationen här på bloggen att jag skulle ge det ett år - sen skulle jag, om det behövdes, börja klaga. Just för att mitt första år som sjuk också var det år som var det absolut jobbigaste, innan man lärde sig vid den nya livssituationen. Och även om jag redan sedan innan hade rullstolen i livet och förlorade funktionen i högerbenet långt innan det togs bort, så har det varit jäkligt mycket att lära om. Att vänja sig vid en ny smärta har varit långt ifrån lätt och att lära sig ett nytt liv med helt nya förutsättningar har varit tufft såväl fysiskt som inte minst mentalt - trots att jag i stort sett bara fått bättre förutsättningar i livet efter amputationen. Men att ha varit van vid en viss smärta, van vid tanken på att göra vissa saker, och helt räknat bort vissa andra saker från livet, som man nu istället kan göra. Ja, det är en stor skillnad i livet bara där. 
 
Första tiden efter amputationen
Tiden efter amputationen var jäkligt smärtsam, minst sagt. Det strålade i hela kroppen och jag fick lära mig allt från början igen. Bara småsaker som att bara kunna sätta sig i sängen eller förflytta sig till rullstolen var svårt i början. Allt gjorde ont och jag ville spy på tanken att bara sätta mig upp. Jag gick på tunga mediciner som ändå inte tog bort den äckligt hemska smärtan och  jag låg och skrek rakt ut på nätterna av smärta samtidigt som jag skulle träna fem dagar i veckan på rehabet för att så snabbt som möjligt ta mig tillbaka. Ringarna jag fick under ögonen där har nog fortfarande inte försvunnit, haha.
 
Första halvåret 
Men jag körde trots allt slut på mig själv första halvåret.Trots det så hade jag när jag två månader senare skrevs ut från sjukhuset hunnit med att åka på trav med egen starthäst tre gånger, varav en resulterade i min första tränarseger (på pappret i alla fall, Johan tränade ju så var väl hans tränarseger egentligen 😝), jag hade hunnit upp på hästryggen tre gånger och jag hade på helgpermissen börjat på att köra både storhäst och ponny hemma. 
Efter en månad utskriven från sjukhuset hade jag hunnit iväg på tre galor, varav jag blev prisad på Svensk Travsports gala och nominerad till Årets Förebild på Parasortgalan, även Linna hade hunnit vinna lopp. 
Fjärde månaden som amputerad hade jag börjat heltid i skolan igen samtidigt som jag var igång och körde/fixade i stallet och jag började jobba utöver skolan. Strax därefter körde jag även mitt första lopp både med storhäst och ponny.
 
Jag tränade, träffade vänner, jobbade, pluggade, festade och tillbringade resterande timmar i stallet med att köra, pyssla och gosa med hästarna tills jag i juni gick ut skolan och kroppen liksom sa stopp åt allt.. Fram tills juni hade jag aldrig sedan amputationen tackat nej till något som inte krockade med något annat. Jag var igång från morgon till kväll samtidigt som jag grinade på nätterna för det gjorde så ont. Jag hade så mycket jag vela göra som jag inte kunnat eller orkat med tidigare att jag övertygade mig själv att smärtan försvann om jag var igång. Vilket inte var hela sanningen, eftersom jag istället bara fick mer ont mot kvällen och låg vaken med smärta istället sen till följd av att jag överansträngt mig eller suttit upp för länge under dagen. 
 
Sommaren
Jag önskar faktiskt att jag, eller någon annat, kunnat sagt åt mig att ta det lite lugnt. Att ge mig själv det där året jag sagt att jag behövde för mig själv. För att återhämta mig och ställa in mig på det nya. Istället för att köra hela vägen in i väggen första halvåret för att sen knappt orka sitta upp under sommaren. Årets sommar var nog den finaste någonsin men jag var aldrig iväg till stranden, jag solade aldrig, jag fick aldrig något gjort, aldrig något skrivet och jag blev aldrig klar med något. Jag jobbade det jag orkade och kunde med det egna företaget, åkte på trav och körde Linna och Linnson. Sen sov jag eller bara låg i soffan tre dagar i sträck (dvs det jag kanske skulle gjort efter amputationen istället). 
 
Nu 
Så ja. Det här året har varit en riktig bergochdalbana, minst sagt. Jag har pressat mig själv till max och kanske är det även därför jag, som tidigare aldrig haft ett fast jobb eller eget boende,  nu jobbar på heltid, 74 mil hemifrån, med det jag älskar. Men också med ett jobb jag själv bara för ett år sedan sagt att jag inte klarar av. 
Men även om året varit tufft såväl fysiskt som psykiskt i omgångar så har det bjudit på så mycket bra. Jag har verkligen upplevt mina bästa, roligaste och stoltaste ögonblick detta år och jag har vuxit in i mig själv så mycket. Jag vet vad jag vill, vad jag kan, orkar och klarar. Och jag vet vilka som står mig närmast. Jag vet att jag är en jävla kämpe och jag vet att även om livet är riktigt skit så blir det bra. 
Och jag har aldrig någonsin fått så mycket stöd och kärlek från såväl nära som från folk jag inte ens har träffat under det här året, och ni bloggföljare har verkligen betydit guld många gånger med era fina kommentarer. 💕
 
Jag skrev där innan amputationen att det var dags för ett nytt kapitel i livet och det nya kapitlet har verkligen bjudit på det mesta. Det har varit spännande, farfyllt, dramatiskt och vågat. Och jag är så, så nyfiken på vad nästa kapitel i livet har att erbjuda. 
 
Första året som enbent sammanfattat med 76st bilder
 
/ Om mig / Sjukhuset&Sjukdomen /

Tänk att det snart gått ett år..

Tänk att för ett år sedan satt jag här och med en stor klump i magen. Jag hade precis fått reda på att mitt ben skulle tas bort bara någon vecka senare och hela livet skulle därmed stannas upp och planeras om. Jag var mitt upp i studier och alla fyra hästarna var igång på tävlingsbanan. Jag var så galet nervös och verkligen så, så rädd. Rädd för smärta, rädd för hur det skulle kännas, rädd för framtiden - och så himla himla rädd för att det skulle leda till något ännu värre.. Men om jag bara visste hur bra det ändå skulle bli! Tillslut.. 
 
Året har minst sagt varit omtumlande och en riktig jävla bergochdalbana. Jag har upplevt mina värsta och bästa stunder samtidigt som jag lärt känna mig själv och min omgivning på ett helt annat vis. Jag har vuxit som människa samtidigt som jag aldrig tidigare känt mig så sårbar, arg och ensam. Jag har fått lära mig leva med en ny smärta och ett nytt tillstånd och bara det har varit långt ifrån enkelt, samtidigt som operationen gav mig så himla många fördelar i livet jämfört med vad benet dragit ner mig tidigare.  
 
Det känns faktiskt lite smått galet att det snart gått ett år, för det känns som det var igår jag satt här med brevet med datumet i handen och inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Men det är ändå så himla mycket som hänt det senaste året och så mycket kul jag fått chansen att vara med om. Jag blev trots två månader på sjukhus efter amputationen klar med studierna i tid samtidigt som jag startade upp egna firman och började jobba, jag gick extrakurser och jag började köra lopp, tre av tre starthästar har vunnit lopp, jag har rest en massa - och kört en massa häst, och jag har blivit nominerad och prisad på gala. Och jag har kunnat sökt jobb, och jag har fått heltidsjobb. Drömjobbet. 
Jag har jobbat mig upp på toppen, ramlat tillbaka ner och tagit mig upp igen. Och det där nya kapitlet ni minns jag skrev om ifjol blev verkligen ett nytt kapitel för i stort sett inget i livet ser idag ut som det gjorde för ett år sedan. 
Och snart, snart är det dags att börja ännu ett nytt kapitel. Med ny stad, nytt boende, nytt jobb - och nya hästar.
 
/ Sjukhuset&Sjukdomen /

Två dagar på rehab

Tjoho blööggen! Nu är jag hemma igen efter två dagar i Sandviken där jag varit inlagd en snabbis på rehabmedicin avdelningen jag låg på i vintras, efter amputationen. Nu har jag varit tillbaka där för att kolla av hur allt gått under det senaste året (och kan ni fatta att det snart gått ett år sedan amputationen!). Vi har kollat igenom hur jag ligger till med träningen, sett över mediciner, hjälpmedel och pratat om hur vardagen fungerar, jobb, protes och framtid. Tycker det är toppen att kunna ha kvar kontakten med rehabet även nu långt efter att min rehabplan är slut bara för att kunna följa upp allt och se över hur man kan ändra eller förbättra saker. 
 
I vintras var den här avdelningen mitt hem och även om dagarna på sjukhuset nu väcker känslor och tankar man inte känt på länge så känns det ändå lite som hemma, om man nu kan säga så om ett sjukhus. Man känner alla i personalen, vi patienter pratar med varandra över lunchborden och även om det snart gått ett år så känns det som att det var igår jag skrev ut därifrån efter att ha varit inlagd där i några månader i vintras. Och även om jag nära på hatade stället i vintras så är jag så sjukt tacksam över att jag fick komma till det här stället för några år sedan. Jag har varit på så många olika sjukhus och träffat så mycket sjukhusfolk i mitt liv, så jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle vara på en liten avdelning i lilla Sandviken som skulle vara stället där jag "hittade rätt" i sjukvården. Läkaren och teamet där har hjälpt och gjort så mycket fört mig, och det är jag verkligen så glad och tacksam för. ❤