Hur gör man då?
Imorgon börjar skolan igen efter en veckas påsklov. Men man skulle nog kunna säga att mitt lov varat i tre veckor för de två sista veckorna var jag väl bara där max två dagar i veckan. Började med förkylningen och då kommer ju såklart infektionen som ett brev på posten och den är jag fortfarande inte av med, snart tre veckor senare. Den har gått lite upp och ner men inte aldrig helt bra, och större delen av lovet har smärtan varit rätt rejäl. Familjen har varit i Åre på semester denna veckan men jag, tillsammans med brorsan, valde att stanna hemma och ta hand om djuren. Funderade först på att följa med, hade ju varit rätt kul nu när jag har körkort att kunna åka runt och fota och sånt där. Men blev väl bra i slutändan att jag stannade hemma med tanke på hur mycket på topp kroppen varit på senaste tiden. Väldigt glad över att brorsan stannade hemma med så jag fått massa hjälp med djuren. 
 
Vad gäller skolan så blir jag nog, tyvärr kvar ännu ett år. Eller ja, vi får väl se efter sommaren. Men eftersom de dumt nog ändrat om min läroplan utan att fråga mig kommer jag inte få godkänt i några ämnen jag pluggat för i år, eftersom jag tydligen ska få de under tredje året istället (alltså jag vet, folkhögskola har något sjukt idiotiskt system). Så, vill jag i huvudtaget få ut några omdömen för de två åren jag gått måste jag gå det tredje. Även fast det just nu är det sista jag vill ( tips!! Börja aldrig på folkhögskola:)).
Så otroligt omotiverad till den där skolan och när det är såhär med kroppen så börjar jag tveka över varför jag ens pluggar för betyg när jag inte ens vet om jag kommer klara av (eller få) jobba med något i framtiden. Som det är nu skulle min kropp med alla dessa infektioner aldrig klara av ett heltidsarbete (om man nu inte skulle kunna jobba från en soffa (haha)), så ja åh. Min motivation är på noll. Helst av allt hade jag velat slutat skolan och börja jobba på en gång men bara den lösningen känns långt ifrån. 
 
Som bara det här med sommarjobb. Jag har jobbat en  del för RG, bland det roligaste och bästa jag gjort i mitt liv. Men av tre läger (totalt 6 veckor på två år, så inte mycket egetligen), har jag haft infektionen på alla. Förra sommarlägret hade jag det båda i början och slutet av lägret, på korta höstlägret hade jag det hela veckan. Sista anmälningsdagen för att jobba där, endast två veckor i sommar, är idag. Vill jag åka iväg och jobba på det? Otroligt mycket ja. Kommer jag ha infektionen då? Förmodligen ja. För ja, förmodligen så är det så. Jag kommer åka ner dit, ha ont och inte må bra men försöka mitt bästa utan att känna att jag hänger med. Precis som tidigare år och det suger så hårt.  
 
Och om jag nu inte ens kan jobba två veckor mitt i sommaren. Hur ska jag då någonsin klara av ett heltidsjobb? 
Jag är egentligen inte så bitter men vissa funderingar hittar jag bara inget bra svar på. 
Roliga dagar men taskig situation
Fredag förmiddag fotojobb i Rättvik, eftermiddag/kväll starthästar Bollnäs. Lördag ungdomsträff på Bergsåker, lördagkväll tillsammans med vänner i Delsbo. Söndag släktkalas i Uppsala. 
Fram och tillbaka och full fart. Det funkar ju, det gör det ju absolut. Det måste ju liksom göra det, på något vis. Även fast jag åter igen är i en infektionsperjod och smärtan dessa dagar inte har alls har varit att leka med.
Jag var förkyld förra veckan så det här kom likom på köpet, precis som vanligt. Jag är inte den som klagar högljutt och ofta men åh vad jag är less. Less på smärta, infektioner och sjukdagar. Det här har jag inte tid med och att dessa infektioner i stort sett kommit en gång i månaden i fyra/fem år nu utan att något gjorts är inget annat än sjukt. 
 
Jag var 15 år första gången jag fick höra att det luktade dött/soptunna/ruttet runt mig och tro mig jag är övertigad än idag att det luktar fan runt mig dessa dagar. För ok, nu är jag äcklig, men gissa hur ett helt ben i var luktar? För ja, det luktar hemskt och det är otroligt svårt att föklara för folk varför det luktar som det gör. Det kanskte inte är alltid någon som säger något, eller ens fattar att det kommer från mig, men man har alltid tankarna där i bakhuvudet.
Jag tyckte det var ännu hemskare när jag var yngre, och kanske det är något enklare idag eftersom jag haft det så pass länge och ändå "vuxit upp" med det; men det är fortfarande inte alls kul och man känner sig långt ifrån fräsch och fin. Dessutom är man ju ingen rolig höjdare varken i stallet eller med kompisarna när man bara sitter och har ont. 
För visst smärtan är jäkligt jobbig stundvis men många gånger är också det psykiska utav det hela det värsta. I helgen har jag varit igång och umgåtts med folk trots allt men det hade jag absolut inte gjort för bara något år sedan. Nu för tiden känns det inte som att man har så många andra val. 
 
Ibland känns det som att sjukhuset inte gör något bara för att de anser att man är tillräckligt härdad för att klara av situationen. Men ibland känns själva situationen som bara något alldels för mycket. 
 
Lite less blir man ju
I tisdags förra veckan började jag känna av infektionen igen. Fortsatte som vanligt, tränade, fixade med hästarna, skola. När det började närma sig helg blev det full fart med långa resor, trav och häst två dagar på raken. SUPER kul men det känns så jäkla mycket i kroppen, både då men framförallt nu efteråt. Inatt och hela dagen idag har varit hemsk med smärta och även om jag är glad över att vi precis fått lov så hade jag i alla fall hoppats på att få vara frisk dessa få dagar. 
 
Jag har ju tränat sedan i januari och tycker det har gått förvånadsvärt bra. Jag har lärt mig vilka övningar som funkar för mig och jag tycker ändå jag kan köra igenom hela kroppen utan att få ondare i benet. Men i onsdags när jag var på gymmet funkade i stort sett ingenting. Då var infektonen bara i ett lågt stadie och egetligen inte så att jag tycker att smärtan eller infektionen påverade mig anmärkningsvärt, men ändå kunde jag knappt göra någonting utan att det det skulle göra för ont eller vara alldeles för jobbigt. Som om kroppen inte alls hade någon ork över. 
Och det är ju ingen nyhet, jag har ju alltid sagt att jag under de värsta infektionsdagarna tex helst inte kör häst för att jag vet hur väl jag blir påverkad i hela kroppen av dem. Men trots det så blev jag faktiskt överraskad att jag i ett så tidigt stadie av infektionen påverkades så pass mycket som det kändes där och då. Det trodde jag faktiskt inte. 
 
Det som är så sjukt med det här är ju att dessa återkommande infektioner har pågått i fyra år nu utan att någonting gjorts för att göra det bättre. Just nu står allt med sjukhuset still och så har det varit alldeles för länge.
Och jag vet att jag har klagat som en tok över det här för er men känns som att är det någongång men faktiskt kan klaga så är det under dessa infektionsveckor. Försöker annars hålla bloggen så positiv som möjligt men det här är jag långt ifrån positiv över haha 
 
Åh, riktigt less är jag. Men ska man va lite positivt så är det lite skönt att jag har en kompis till sällskap dessa dagar. Han brukar kallas för soffkompis men nu, 7 år gammalt, har han kommit på att rullstolen funkar lika bra som soffan. Ser så gulligt ut när han kryper ihop där!