/ Om mig / Sjukhuset&Sjukdomen /

Tillbaka på sjukhuset

Så nu sitter jag här igen. I "min" säng, på "mitt" rum. På avdelningen jag spenderade några månader på i vintras. Och även om jag skrevs ut i slutet på januari så känns det precis som om jag nyss var här. Som om ingenting har hänt, samtidigt som det känns som att det är ett helt liv sedan jag låg här och knappt tog mig upp ur sängen. Men huuur kan det liksom ha hunnit gå fem månader sen jag var här sist? 
 
Jag är nu på rehabmedicin avdelningen i Sandviken för att följa upp sedan rehab tiden efter amputationen i vintras, se vad som gått framåt och hur vi ska planera framtiden. Jag kom hit imorse och får åka hem redan imorgon. Vilket är väldigt skönt, en till sjukhus period har jag inte lust med. 
 
Och sen är det väl lite galet hur mycket som hänt senaste halvåret, det inser jag ju nu när man väl sitter här. Fyra galor, seger med Linna, massa häst, jobb, skola, extra kurser, vänner, träning och trav. Jag har kört sju ponnylopp och ett storhästlopp. Och den där lugna perioden jag planerade att ha efter amputationen försvann helt, men det är väl kanske det som gjort att rehabet gått så pass bra. 
För nu sitter jag ju här. Klar med skolan, stark i kroppen och så jävla redo för framtiden. Och sjukhusteamet är överrens om att det är en sak som gjort att jag ändå tagit mig hit, och det är just hästarna - och körningen. Jag har alltid sagt att hästarna är bästa medicien och det har det verkligen varit den här tiden. Jag var uppe på hästryggen och i rockarden knappa en och en halv månad efter att benet amputerades och sen jag kom hem från sjukhuset har det varit full fart med körningen. Det har gett mig en grym bålstabilitet och balans, och det har hjälpt stumpen läka. Samt fått mig aktiv och såklart, glad. 
 
Så vad har vi kommit fram till idag? Min rygg som varit sned som bara den förut är nu helt rak, jag kan gå 60m (men en paus på mitten) med kryckor utan problem, balansen är bra, bålen stark och lilla stumpis mår trots smärtan bra. Allt har läkt ihop fint, ärret ser bra ut och vill jag i framtiden prova protes tror de inte att det ska vara några problem. Och mycket bättre bedömning än så kan man väl inte få? 
 
/ Om mig / Sjukhuset&Sjukdomen /

Maj månad och livet på topp

Jag måste uppriktigt sagt säga förlåt för den helkassa uppdateringen. Och jag vet att det är en dålig ursäkt, men ärligt talat så har jag med garanti aldrig i hela mitt liv haft så mycket som jag har haft att göra den här våren. Det är full fart från tidig morgon till sen kväll och jag hinner knappt med mig själv däremellan. Den här våren har jag för första gången i mitt liv fått prioritera om från saker som får mig att må bra till saker som blir måste först. Plugget, som jag fått läsa upp massa missade uppgifter i , har fått gått först. Extra kvällskurserna på det och däremellan extrajobb, hästarna, blogg(ar),hemsidor och så den egna träningen och rehabiliteringen.
 
Jag har de senaste åren alltid blivit tvungen att tagit pauser från allt i livet i och med infektioner och smärta, så det egna måendet och det som fått mig att må bra däremellan har varit det som blivit prio, för att orka med allt annat.Efter amputationen så tänkte jag att det var exakt så jag ville ha det nu första tiden, att bara fokusera på det som får mig att se framåt. Och så har det absolut blivit, precis som att det blivit så mycket, mycket mer.
Sen jag kom hem från sjukhuset för tre månader sedan har det varit full fart och jag tror det blivit lite det som blivit min rehab. Mitt sätt att tänka bort den nya smärtan och lite glömma bort, men samtidigt lära sig, det nya livet. För på något vis känns det exakt som förr, och på ett vis känns allt så nytt. Så annorlunda.
Jag behöver inte längre de där rena sängdagarna några gånger i månaden på grund av infektioner och hemsk smärta och jag behöver inte längre undvika att åka på saker för att jag vet att mitt infekterade ben luktar pyton. Behöver inte längre oroa mig. Det finns inte längre några gränser, inget som säger stopp. Inget som kan hålla mig tillbaka.
Men visst, ont har jag nu med, absolut. Och att lära sig den nya smärtan har inte alla dagar, eller hemska nätter, varit så roligt. Men så länge jag gör saker så går det bra. Jag mår bra av att vara aktiv och "glömma bort" hela situationen och smärtan. Så det har blivit min rehab. 
 
Men nu är det bara två veckor kvar. Om två veckor tar jag "studenten" och fram tills dess får schemat fortsätta vara fullpackat. Idag (ja om fyra timmar) ska jag upp å hinna träna häst innan det är dags för skola, efter skola blir det jobb och efter jobb blir det restaurang med tjejerna. Lördag ska fyra hästar köras, sen fota på V75 på Gävletravet. På tisdag är det avslut på eget företagarkursen. På onsdag och torsdag jobbar jag på Kistamässan i Stockholm och sen är det äntligen dags för Elitloppshelg! Tre dagar med trav, foto och fest. Som jag längtat! Veckan efter är det är det eventuellt ny start för Linna, jag ska tillbaka till STHLM igen för Paraträff på torsdagen, på fredagen går jag ut skolan och på lördagen jobbar jag på travet (och emellan allt det där ska hästar skötas och tränas tillsammans med jobb, sista sakerna i skolan osv). Men sen, sen är jag fri. Fri från skolan och fri att satsa på mig själv, mitt stall, min blogg och mitt företag till 100%. 
/ Om mig / Sjukhuset&Sjukdomen /

Gåskola och trappträning

Som jag berättat tidigare så har jag börjat på något som heter "gåskola" varje onsdag inne på sjukhuset. Där tränar jag balans, styrka i det ben jag har kvar, mer balans, lite bålmuskler och framförallt kryckgång. Allt för att stärka kroppen så mycket som möjligt för att i framtiden kunna växla och använda kryckor i de stunder där det blir svårt att ta sig fram med rullstolen. Idag tex så fick jag för första gången testa gå i trappa med en kryckkäpp i ena handen och medan jag höll i ledstången med den andra. Fyra steg upp och fyra steg ner, och det gick huur bra som helst! Tänk den dagen jag kan ta en krycka och gå upp de där få stegen in till tex inskrivningen på travet, istället för att behöva krypa i en (oftast) blöt och skitig stentrappa för att kunna hämta ut nummerbricka och blåsa. Slippa behöva hjälp och kunna bli lite mer självständig i sånna situationer som jag tidigare löst, men kanske inte uppskattat (vem vill krypa i en trappa liksom). 
 
Så att bara kunna göra sånna saker är första stora delmålet. Såklart jag kan träna upp benet jag har kvar och använda kryckor mer och mer sen också. Och såklart vi kan testa om jag kan gå med protes i framtiden. Men det är så sjukt långt dit och otroligt många träningstimmar. Just nu känns mål som att bara säkert och enkelt kunna förflytta sig framåt en liten bit, eller upp för en trappa, med kryckor stort. I elva år har jag endast klarat mig fram med rullstol så bara klara något sådant där litet är såklart stor skilland för mig och det är det första målet. Mer träning på gåskolan och ännu mera träningstimmar hemma och på gymmet. Sen så.. 🙏