OK. Att jag skulle komma upp på hästryggen innan jag hann upp i vagnen igen det trodde jag absolut inte skulle hända. Men det är så att en sköterska frågade mig om jag ville testa rida någon dag och jag sa såklart ja. För er som inte vet så red jag innan jag blev sjuk, så när rullstolen kom in i mitt liv började jag istället köra av den anledningen att det gjorde för ont i benet för att jag kunna rida. Eller ja, jag har ju skrittat och ridit på både Bella och min kompis häst Pikanten någon gång ibland men inte mer än att skritta runt något varv runt ridbanan typ. Så det var ju såklart jätte spännande att få chansen att testa rida igen nu efter att jag amputerat. Få känna av skillnaden och liksom se om det fungerade bättre, som jag hoppades på. 
 
Sagt och gjort fick jag följa med sköterskan ut till Högbo Ridklubb där hästen Ryan's Topper står, en häst sköterskan tagit dit när hästen var fem år, och nu tror jag han var hela 25 år. En väldigt snäll och känslig herre som gjorde allt ringrostiga Matilda bad honom om. Kändes som jag hela tiden gled mot vänster, satt snett och konstigt men det gick bra. Jag har inte suttit på hästryggen på ett och ett halvt år och då skrittade jag bara runt på en åker. Sen kan jag väl inte påstå att vi gjorde så mycket mer än så idag heller men jag fick prova på hur det kändes, svänga lite mellan konor också avslutade vi med att ta några travsteg över långsidorna. Huur häftigt som helst! Ont gjorde det i höften och jag tror hela stumpen gav upp efter travet för det dunkar fortfarande som bara den i hela stumpen men det var de allt värt! För det gick faktiskt bättre att rida nu än vad det gjorde innan amputationen, otroligt nog. Och gör det ont men uthärdligt nu första gången, bara åtta veckor efter amputationen, bör det ju bara kunna kännas bättre och bättre sen. 
 
Så nu kan jag inte längre skylla på att det skulle vara något problem med varken balans eller smärta som jag tyckte förra helgen, hem å köra snabbjobb bara! 😉
 

2017 var ett händelserikt år, minst sagt. Både gällande travet och fotograferandet men framförallt för mig själv. Otroligt mycket har hänt och jag tänkte i detta inlägg få med det mesta och bästa från det gångna året. Jag brukar ju egentligen dela upp dessa inlägg i flera olika delar,  men denna gång ska jag försöka få allt sammanfattat i ett enda inlägg (fast egentligen så har jag så mycket att skriva om och så mycket bilder att visa från året att jag hade kunnat skriva en hel bok, haha). 

Ponnytravet 
2017 var en av Linnsons och mina bästa säsonger tillsmmans, där vi säväl sänkte rekord som fick chansen att för förska gången starta i lopp som Gävles Lilla Pris, Lilla Silverörnen och Ponnychampionatet. Vi var även inbjuden till Norrbottens lilla Pris, sänke rekordet till under två minuter och stod som segrare på Hotingtravet såväl som bygdetravet, g&g loppet, klubbmästerskapet och Freddys Minne (mini hästrally). 
 
Som travtränare & kusk 
I det "stora travet" gjorde jag min andra säsong som b-tränare tillsammans med tre helt fantastiska hästar, jag har lärt och utvecklas och framförallt så har jag på vägen haft helt obeskrivligt kul tillsammans med både familj, vänner och nya bekantskaper. 

Linna, mitt första och alldeles egna kallblod, gjorde sin första säsong hos mig. Ingen vinst men tre tredjeplatser och rekordsänkning. Och det har med henne varit en resa bara i sig. Hon är en häst snäppet vassare än vad jag egentligen "klarar av", men jäklar vad kul det varit. Och vilken personlighet! Så mycket jag lärt, så mycket jag grinat, skrattat och kämpat för den där hästen. I min värld världens bästa kallblod och hon har nog mer kapacitet än vad matte har, haha.

Adventure blev under våren utdömd av två helt oberoende veterinärer men efter några härliga sommarmånader i hagen kom hon tillbaka på topp, blev tvåa med mig i sulkyn i comeback loppet i slutet av oktober och avslutar året som vinnare två månader senare! Det har varit en otrolig resa med henne och att äntligen få stå i vinnarcirkeln tillsammans med hästen som en gång startade upp allt, det är minst sagt mäktigt. 
Foto; Ellinore Kempe 
 
Greve tränade endast första delen av halvåret och hann sen endast göra fyra starter varav tre av starterna hade kunnat slutat med mycket bättre placering om vi inte fått krångel på vägen. Det är en himla härlig häst att köra som har mer att hämta bara han får lite bättre tur i loppen (kanske går bättre om han får byta kusk i år ;)). 
Totalt gjorde ponny & hästarna 34 starter, varav jag körde 7 lopp med varmbloden och 11 lopp med Linnson. Tyvääärr blev det ingen kallblodsstart för mig men det hoppas jag på kommer längre fram. Kanske redan i år, vem vet? Några fler bilder från året med hästarna ♥
 
Jobb, skola & privat 
Förutom hästarna så har jag under året pluggat på heltid med förhoppning om att våren 2018 äntligen kunna "ta studenten" från folkhögskolan med fullständiga gymnasiebetyg och behörighet. Jag har samtidigt jobbat som banfotograf på Hagmyren, skött deras sociala medier och varit med och byggt upp och skött deras nya hemsida. Jag har skrivit och gjort min första egenskrivna intervju & reportage till en tidning, och där just om Hagmyren och dess aktiva. Mina bilder har synts i tidningar som Travet, Travronden och Sulkysport. Jag har skaffat bil, delvis flyttat till lägenhet och fick "årets bragdpris" på Gävleborgs travgala. Jag har jobbat som förebildsledare på läger och jag tror jag nästan rest runt hela Sverige. Och varenda resa har lett till ett häst, eller två (eller hundra) . Hoting veckan, Axevallas trippelhelg, Elitloppshelg, Hästrally, Kallblodsderby, varm & kallblodskriteriet, Jämtlands Stora Pris, Åby, EM i ridsport, Strömsholmdagarna, Wenngarn, Auktioner, Generalmönstring. Med eller utan egen häst- Ja oj vad jag rest! Och kul har jag haft. 
 
Sjukdomen, benet & amputationen 
Men så mitt upp i allt detta har åter ett år gått där jag dagligen fått kämpat med infektioner som inte velat gett med sig i det sjuka benet. Med ett ben som konstant gjort ont, och varit ivägen. Jag har varit sängliggandes. Jag har varit på rehab. Jag har träffat nya läkare. Och så, tillslut. Bestämdes det att benet skulle amputeras.
22 november 2017 blev jag enbent och egentligen var det då mitt nya kapitel började, inte nu vid årsskiftet. De senaste sex veckorna har jag för det mesta endast legat i en sjukhussäng, och jag har gråtit av både glädje och sorg av det som varit och det jag har framför mig, och för det som är nu. Jag har fått kämpa som aldrig förr bara för att försöka ta mig tillbaka till där jag var förut. Och det är just det mitt 2018 ska gå ut på, komma tillbaka. Ännu bättre än förut. Mitt nya liv har precis börjat och jag ska lära mig leva det. Jag ska lära mig anpassa mig till det nya. Jag ska göra allt jag inte kunnat göra förut. Jag ska köpa mig en klänning (eller en hely ny garderob). Jag ska leva, jag ska festa. Jag ska köra massvis med häst. Kanske söka jobb. Och jag ska fortsätta resa, uppleva och lära. Jag ska efter alla dessa år upp på hästryggen igen. Och jag ska efter alla dess år lära mig att gå, igen.
Så mycket drömmar, så så många mål -  2018, jag har aldrig vart så redo  
Hemma i Bäckis igen sen igår eftermiddag och jag har nog aldrig uppskattat hemma och min egna säng så mycket som jag gjort nu. Så himla skönt att slippa sjukhus miljö för ett tag. 
Stallet har jag såklart hunnit ut till flera gånger också! Jag har varit ifrån mina hjärtan i över en månad och jag har saknat dom något så mycket. Men alla verkar må bra och det har blivit lite ändringar i stallet sen sist. Sen jag las in så har bland annat älsade lilla Bella hunnit flyttat härifrån till sin fodervärd (men bara till grannbyn så hon är på lagomt avstånd♥), och brorsans ettåring Ess Daffodil har flyttat hit från inkörningen. Så det är lite annorlunda i stallet sen jag var där sist.. Greve är lite gubbsur på nykomlingen men annars är det toppen med de allihopa. Johan, Sandra och pappa har tagit hand om dom på bästa vis. ♥
Och jag höll verkligen på att bli uppäten av Greve igår kväll. Han är duktig på att "pussas" men igår slutade han aldrig. Det var hästdreggel överallt, hahaha!