Jag har sagt upp mig

 Det är väl trots allt så att alla sagor har sitt slut och efter två år nere hos Stall Fredrik Persson börjar det bli dags att packa ihop väskan och avsluta ett kapitel som varit något alldeles extra. Det börjar bli dags för mig att säga hejdå till Kalmar, Småland och Blekinge och bege mig norrut igen. 
För jag har efter mycket om och men sagt upp mig från mitt drömjobb. 

De två senaste åren har varit de häftigaste, roligaste, tuffaste och mest utvecklande jag gjort i hela mitt liv. Jag har fått höra den fullsatta hemmaläktaren jubla när Dragon vann v75 på hemmaplan. Jag har fått rest runt på alla travbanor i söder, lärt känna nya fantastiska människor och jag har fått tagit hand om de mest underbara hästar jag träffat. Jag har fått bevisat för mig själv, och andra, vad jag faktiskt klarar av - såväl som vart min fysiska men framförallt psykiska gräns går. 
Jobbet har gett mig så otroligt mycket, på alla vis och jag kommer alltid vara tacksam för att det faktiskt finns arbetsgivare som Fredrik - som ser möjligheter istället för att förutspå allt det dåliga och säga att det inte går. Att en i rullstol jobbar i ett travstall ÄR långt ifrån praktiskt. Tro mig - det finns så många människor som hade kunnat göra mitt jobb bättre. Men jag fick jobbet. Det har inte varit lätt alla gånger och jag tror nog att såväl jag som kollegor ibland har funderat på vad som egentligen är det rätta. Men det har fungerat. Jag har kört allt från ettåringar till elithästar, rest på tävlingar själv, hanterat hingstar och unghästar, tagit hand om mellan 6 till 9st passhästar och burit ut och in utrustning över leriga stallbackar.

Jag har svurit över saker som inte fungerat, grinat när saker gått fel och jag har ärligt aldrig någonsin hatat mitt handikapp och rullstolen så mycket som jag gjort de senaste åren. Samtidigt som jag aldrig någonsin tidigare känt mig så självständig och lycklig. Jag har varit så jäkla glad över att jag har fått den här chansen. För jag älskar mitt jobb som hästskötare, det gör jag verkligen. Och jag kan inte tänka mig ett jobb som skulle ge mig så mycket som det här jobbet faktiskt gör. Jag älskar att kunna få betalt för att göra det jag älskar. Att få tillbringa dagarna i vagnen och med mina älskade hästar. Att få känna mig fri, och självständig. Men just därför gör det mig också väldigt ledsen när saker och ting inte går som det ska, när saker blir klumpigt eller när rullstolen ”blir i vägen” för jobbet och jag får be om hjälp för 3711 gången. Men med hjälp av övriga personal har vi fått vardagen att fungera och jag har fått chansen på ett jobb som jag för bara något år sedan aldrig trodde var möjligt för mig.Jag har gruvat mig så länge för att säga upp mig eftersom jag varit så rädd för att jag aldrig någonsin kommer få den här chansen igen. Jag har känt att jag måste göra det fullt ut och så länge det bara går, för det har känts som att när jag slutar här så slutar också min karriär inom branschen. Men jag har aldrig känt mig klar. Tvärt om, jag vill göra det här resten av livet. Jag vill sitta i den där vagnen dag in och dag ut, i värme och i kyla. Jag vill resa halva Sverige runt, träffa likasinnade och utvecklas ännu mer. Jag vill se hur den där unghästen utvecklas från en barnslig liten odåga till att den sveper fältet och vinner lätt. Jag älskar hästarna, travsporten och mitt jobb.

Men utanför jobbet har jag ingenting här nere. I två års tid har jag lagt all min energi och all min kraft på jobbet och hästarna. Det har varit mitt allt. Sedan har jag kommit hem till en tom stuga, långt ifrån vänner, familj och egna hästar. Jag har missat när mitt föl födds och jag har missat när min ponny dog. Och allt annat som kan hända i sin vänskapskrets och familj under tvåårs tid. Jag kommer aldrig känna mig klar här nere och jag tycker faktiskt det är jättetråkigt att jag sagt upp mig - men jag behöver komma närmare hem. Så därför tog jag nu det här beslutet.Jag jobbar i tre veckor till, sen börjar flyttlasset gå uppåt igen. Och vad som väntar sen vet jag faktiskt inte. Jag flyttar till en början hem till föräldragården, sedan blir det att hitta ett jobb och ett boende. Jag hoppas verkligen att jag på något vis kan och får chansen att fortsätta att jobba med travsporten och hästarna. Jag vill verkligen inte att detta ska bli mina sista veckor på ett jobb jag älskar. 

Men i grunden som läget är nu gäller det ju att bara att hitta ett jobb, med egentligen vad som helst. Skulle jag kunna hitta något inom i varje fall tre timmars restid ”hemifrån” så blir ju läget ändå helt annorlunda i och med att jag i varje fall kan vara hemma på helger. Så har ni någon lämplig idé om vad denna människa kan tjäna pengar på så hör av er. 😂Jag kommer alltid vara fruktansvärt tacksam för den här tiden. Jag har lärt och utvecklas så mycket och det gör ont i hjärtat att tänka på att allt snart är över. Tre veckor till. Sen börjar ett nytt kapitel.

Visa fler inlägg