Ett år av glädje, sorg och smärta
Lite smått 'fantastiskt' hur mycket smärta det här året har inneburit, både psykiskt och fysiskt.
Förutom alla infektionsdagar har smärtan, speciellt i början av året, varit högre än vanligt av någon oförklarig anledning.
Jag har haft minst ett infektionstillfälle i månaden och som längst har det varat i 24 dagar. Tre gånger har jag ätit pencilline. Någon gång har jag besökt akuten. Ibland sväller hela benet upp. Alla gånger har det vätskas , varit illrött, svidit och käns som hela benet brunnit eller som om tusen knivar gått igenom. Fyra gånger har jag trott att benet varit av för det gjort så ont i flera dagars tid.
Flera gånger har jag ignorerat smärtan och tillbaka har jag fått upplevt en nära förlamande känsla i hela kroppen bara av att bara sitta bak i vagnen.
Men aldrig har jag hoppat över ett licenslopp. Eller en ponnystart. Och det är inte många gånger jag sagt till Linda att jag inte kunnat komma och köra häst på grund av ovanstående problem.
Min närvaro i skolan har väll inte varit perfekt, men jag gick ut i våras och hade iaf lärt mig något under året. å nu pluggar jag på ny linje.
Och jag har under året gått en tappsko kurs och fått kompitens i det, jag har tagit B-tränarlicens och kört upp alla lopp för kusklicensen. Jag har även kört 13 ponnylopp, tränat två hästar och skött ett stall här hemma med fyra hästar.
Men jag har aldrig varit så här sjuk, och det var längesen jag kände mig såhär dålig.
I tre års tid har infektionerna hållt på nu, och det blir allt värre. Ändå kan(eller vill?) något sjukhus göra något. Inget tar tag i det och ingen undersöker egentligen det riktiga problemet.
Jag vill amputera, hur galet det än låter. Men jag behöver det. Jag behöver en läkare som lyssnar och verkligen förstår problemet med smärtan och den helt värdelösa klumpen till ben. Jag förtjänar något bättre än det här.
2015 är året där min ponny Kakan fick somna in och två släktingar dog. Det är året Linnson och jag haft vår sämsta säsong hittills. Det är ett år av en jävla smärta, både psykiskt och fysiskt.
Men det är året jag genomförde en utbildning för första gången, det är året jag fick ta emot ett stipendium.
Det är året jag satsade på hästarna trots motgångar och faktiskt fick resultat utav det. Där jag uppfyllde en dröm jag haft i flera års tid.
Det är året jag lärt mig vad riktiga vänner betyder och det är året jag lärde mig vad viljan om, och för, livet verkligen betyder.
2015 år året jag gråtit av både glädje och smärta.
Infektionsdagar 2015;
