Skogsrusset.se

Jag är inte den som är rädd av mig och står ogärna över saker jag vill göra för att jag är rädd för att misslyckas, eller för att något ska gå fel. Det har alltid varit min styrka, framförallt i hästväg. Att jag är orädd. 

Men i torsdags fick jag för första gången uppleva en balansövning ordnad av LH som var tillräcklig för att jag skulle säga att jag aldrig mer vill köra henne. 

 

I torsdags selade jag på. Adventure gick iväg med spetade öron och snabba steg, glad över att få komma ut. Lika positiv som vanligt. Men vi kom inte speciellt långt från gården (kanske knappa 300m) innan det slog slint.

Det började med att Adventure ville trava och jag sa nej, så då börjar hon mata sparkar. Jag sitter i långvagn och har sparkgjord. Hon har sparkat förr, så jag tycker i någon sekund att läget är under kontroll.. tills hon börjar hoppa. Med alla fyra benen farandes upp i luften avslutade hon sina språng med att slänga ut bakbenen . Gång på gång fortsatte hon. Till följd av skengalopp och några sparkar  innan hon igen  började hoppa och sparka ut igen, för att sen fortsätta skena. Jag försökte för allt jag kunde att få ner henne och jag försökte för allt i världen att hålla mig kvar i vagnen. 
Den dagen ledde vi hem LH och när jag selade av henne sa jag mellan tårarna att jag aldrig mer vill sätta mig i vagnen bakom henne igen.. 

 

Adventure är en snäll häst. Jag har känt och kört henne sen hon var nybliven treåring. Varit med från kval till vinstlopp. Jag har tränat, kört mina licenslopp och mina första lopp med henne. LH är klok och hon har varit en häst jag fått uppleva så mycket kul med, oavasett tävlingsresultat. 

Men i vintras började hon sparka för vagn. Oftast på lilla raksträckan innan backen började. Men vi började starta i februari och slutade köra backe så hon slutade även med sparkarna, fram tills för ett tag sen. 8 april sparkade hon för vagn, 29 april skickade hon iväg min kompis på akuten när hon gjorde liknande "hoppsprång" fast med ryttare på ryggen. Och den 26 maj, i torsdags, både skenade, sparkade och hoppade hon med mig i speedcarten. 

Emellan allt det där har hon startat och tränat på som vanligt. Och även om resultetet på banan inte har varit toppen så har hon känts toppen. Kanonfin i träning, riktigt rolig att köra. Lyssnat bra och flera gånger har jag kommit tillbaka med ett leende på läpparna. Jag var säker på att vi skulle fått en riktigt rolig sommar tillsammans och har lopp planerade så länge det finns proppar utskrivet. 

 

Samtidigt vill jag inte sälja henne egentligen, och vem vill ta hem någon som henne? Jag tror också hon skulle bli en jättebra mamma men har svårt att tro att hon skulle tycka det är kul att bara stå i hagen och lämna bort i träning är dyrt men kanske värt det i längen.. Men då är frågan om hon fortsätter när hon kommer hem igen. Hela grejen med att ha häst är ju att kunna träna själv, det är i alla fall vad jag vill.

 

LH är en fantastisk rolig häst och jag tror inte hon skulle sparka om jag satte mig upp i vagnen idag. Hon kanske inte skulle sparka på hela veckan, kanske inte veckan efter det heller. Kanske det skulle dröja en månad eller två. Men göra om det, det vet jag att hon någon gång kommer göra. Kanske hemma med mig i vagnen, eller med Maria på ryggen eller men en annan kusk på banan. Någon gång. Och det, ja det får mig att för första gången någonsin backa undan och i rena säkerhetskäl tveka över att sätta mig där bak i vagnen igen. 

Jag älskar sporten, jag älskar hästar. Och kan man kalla ett djur sin bästa vän så kan jag nog räkna in LH där. Därför känns allt lite extra tungt att skriva allt det här. LH är ingen jag bara vill "göra mig av med". Men ingen jag känner jag känner mig säker på att sitta bakom heller och jag är verkligen, verkligen inte en person som blir rädd av mig men det är ytterst få saker som skrämt mig så mycket som i torsdags..